- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
10

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

10

Det s. k.
irländska
systenet eller [-progressiv-8y-]
{+progressiv-
8y+} stem et.

tillätos — väl icke att samtala med varandra under arbetet — men att
under avbrotten i arbetet och efter dess slut utbyta några ord med
varandra.

En reformrörelse, som icke direkt tager sikte på spörsmålet
cellstraff-gemensamhetsstraff och därför i viss mån ligger utom de i det följande
behandlade huvudfrågorna, men som dock till följd av sin
genomgripande inverkan allt intill våra dagar på centrala delar av fångbehandlingen
icke gärna kan i detta sammanhang helt förbigås, är det
reformsträvande i mitten av 1800-talet, till vilket den irländske fångvårdschefen
Walter Crofton var den egentlige upphovsmannen och som utmynnade i
skapandet av det s. k. irländska systemet eller progressivsystemet.

Vid utbyggandet av detta system utgick man från den gjorda
erfarenheten, att långtidsfångarna oftast vid strafftidens slut lämnade
fängelserna i ett mycket hjälplöst tillstånd, i det att de saknade förutsättningar
för att taga sig fram i det fria livet. Fängelseförvaltningen hade under
så många år sörjt för dem, att de ej mera kunde tänka och handla för sig
själva. Därför föll den frigivne vanligen kort efter utträdet ur
fängelset ett offer för dåliga böjelser och bekantskaper. Ett medel att
avhjälpa dessa missförhållanden trodde man sig finna i en progressiv
klassifikation, vilken från den strängaste fängelsetukt skulle leda till
ett tillstånd av halv frihet såsom förberedelse till den frihet, som värn
tade vid utträdet ur straffanstalten. Härigenom skulle brottslingen
redan inom fängelset få tillfälle att öva och stärka sin viljekraft samt på
detta sätt stå bättre rustad att träda ut i det verkliga livet och där
skaffa sig en ärlig utkomst.

Progressivsystemet —• i den ursprungliga form detta system erhöll i
Irland i enlighet med de av Crofton utstakade riktlinjerna — bestod av
fyra stadier. Det första av dessa var ensamhetsfängelset, å vilket
stadium fången i regel skulle kvarstanna i nio månader. Det andra
bestod i tvångsarbete i gemensamhet. Om dagarna skulle fångarna hållas
till strängt arbete; nätterna och fritiderna skulle de tillbringa var och
en i sin särskilda cell. Å detta stadium funnos fem klasser, av vilka varje
högre klass medförde vissa förmåner i förhållande till närmast lägre.
Fångens uppflyttning till högre klass bestämdes efter det s. k.
marksystemet, bestående däruti att fången för varje dag för uppförande, för
flit i skolan och för flit i arbetet tillgodoskrevs ett större eller mindre
antal »marks» (poäng) samt att fången för att vinna förflyttning från
viss klass måste hava inom densamma förtjänat visst antal därav.
Dåligt uppförande kunde föranleda därtill, att fången fälldes att böta ett
visst antal »marks» eller t. o. m. försattes tillbaka i en lägre klass.
Från högsta klassen å detta andra stadium kunde fången efter en tid,
som berodde av strafftidens längd, och efter samma grundsatser, som
bestämde hans uppryckande från klass till klass, vinna förflyttning till
ett tredje stadium, vilket tillbragtes på en övergångsanstalt. Å detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free