- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
15

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15

Den ytterligare utsträckning av straffarbetes verkställande i enrum,
som man vid tiden för utfärdandet av 1857 års förordning helt säkert
haft i sikte, lät vänta på sig, och när den slutligen kom i form av kungl.
förordningen den 30 maj 1873 angående utsträckt tillämpning av
straffarbetes verkställande i enrum, fick cellstraffet dock icke en så
omfattande användning som den man tidigare tänkt sig. I utlandet hade
nämligen en viss omsvängning skett i åsikterna på detta område, i det man
höll före, att erfarenheten ej på samma sätt, som man tidigare trott sig
finna, talade till förmån för cellprincipen såsom ensamt bestämmande
för verkställigheten av frihetsstraff. Denna åsiktsförskjutning satte sin
prägel på 1873 års förordning. När i denna bestämdes, att även den, som
vore dömd till straffarbete på viss tid över två år, skulle, där så kunde
ske, vid bestraffningens början hållas i enrum, så begränsades den tid,
varunder så skulle äga rum, till en sjättedel av den ådömda strafftiden,
dock icke under sex eller över tolv månader. Från den återstående
strafftiden skulle därvid avdragas en tredjedel av den tid, varmed cellstraffet
översköte tre månader. Den, som dömts till straffarbete på livstid,
skulle, där så kunde ske, vid bestraffningens början hållas i enrum
under tolv månader.

Beträffande gemensamhetsstraffets ordnande saknades fortfarande
närmare föreskrifter. Denna strafform lämnade därför alltjämt mycket övrigt
att önska, och man må ej förundra sig över att, såsom detta
gemensam-hetsstraff på grund av förhållandena faktiskt tog sig uttryck i praktiken,
man på ansvarskännande håll hyste stora farhågor för
gemensamhetsstraffets dåliga verkningar. Nämnas kan, att i följd av straffens i
allmänhet större utsträckning till tiden, än vad för närvarande är fallet,
gemensamhetsfångarnas antal vid nu ifrågavarande tidpunkt var myeket
stort. Antalet sådana fångar utgjorde exempelvis vid slutet av år 1879
icke mindre än 1738, varav 470 livstidsfångar. Blott för en mindre del
av dessa fanns vid nämnda tid möjlighet till deras särskiljande
nattetid. De stora fångskarorna levde mer eller mindre fritt tillsammans,
in-togo måltiderna och tillbringade fristunderna i stora gemensamma lag,
utan möjlighet till sträng kontroll. Då härtill kom, att anordningarna
för fångarnas sysselsättande med arbete ännu icke vunnit önskad
utveckling och att de talrika fångarna måste fördelas på ett fåtal
straffanstalter, är det väl förklarligt, att gemensamhetsstraffet visade
olägenheter av så betänklig art, att man ej såg annan utväg till dessas
undvikande än att utsträcka enrumstiden.

Länge dröjde det heller icke, förrän frågan uppstod om en ytterligare
utsträckning av enrumsstraffets tillämplighetsområde. Vid 1880 års
riksdag väckte dåvarande ehefen för fångvårdsstyrelsen G. F. Almquist
en motion, i vilken han hemställde bland annat, att den, som dömdes till
straffarbete på fyra år eller kortare tid, skulle, där så kunde ske, och

1873 års
pirordning ang.
utsträckt
till-lämpning av
cellstraff.

1892 års [-verkställighetslag.-]
{+verkställig-
hetslag.+}

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free