Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Medicinal-
styrelsen.
De s. k. [-stra/J’lagatift-ningssnk-kunniga-]
{+stra/J’lagatift-
ningssnk-
kunniga+} i
betänkande den
29 december
1914.
I utlåtande över detta förslag anförde medicinalstyrelsen, att det
onekligen förhölle sig så, att vistelsen i cell under längre tid psykiskt och
fysiskt vore mycket prövande, och att erfarenheten visade, att mången med
av en eller annan anledning svagare motståndskraft tålde detsamma
mindre väl. Emellertid torde cellstraffet, som det övervägande antalet
fångar genomginge utan skada, äga så stort företräde framför
gemen-samlietsstraffet, att ett övergivande av detsamma icke kunde
ifrågasättas. Styrelsen förklarade sig därför med tillfredsställelse mottaga ett
förslag, som åsyftade att såvitt möjligt reducera nackdelarna av
cell-straffet.
Under år 1913 tillsattes därefter sakkunniga att biträda inom
justitiedepartementet med verkställande av utredning och avgivande av
förslag i fråga om hland annat, revision av bestämmelserna om
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. I sitt den 29 december 1914 avgivna
betänkande framlade dessa s. k. strafflagstiftningssakkunniga förslag till
helt ny verkställighetslag. På grundval av detta lagförslag utfärdades
sedermera den lag i ämnet av den 24 mars 1916, som i huvudsak ännu är
i gällande kraft.
Beträffande enrums- och gemensamhetsstraffen anförde nyssnämnda
sakkunniga i huvudsak följande:
Enrumsstraffet verkade åtminstone till en början mer intensivt och
avskräckande. Men samtidigt vore denna avstängdhet för flertalet fångar en välgärning.
Enrumsstraffet hindrade fångarna att å varandra utöva skadligt inflytande. I
den andliga atmosfär, som rådde bland fångarna, vore det de mest fördärvade,
som vunne det största inflytande. Fången kunde i cellen lättare påverkas genom
lärare och fångpersonal liksom hans egen eftertanke hade större möjlighet att
leda honom till insikt om nödvändigheten att slå in på bättre vägar. Nödvändigt
vore dock, att ett nyttigt arbete bereddes honom.
Sedan en brottsling under någon längre tid behandlats i enrum, hade dock den
större mottaglighet för goda intryck, som enslighelen medförde, i regel hunnit
utnyttjas, så långt ske kunde. Dessutom torde en längre tids isolering ej sällan
medföra kroppsligt försvagande och slöhet. En ovana vid yttre förhållanden och
vid samvaro med andra gjorde ock enrumsfången efter längre tid mindre i stånd
att reda sig under det fria livets förhållanden, när han dit utträdde.
Även frånsett den fara för sjukdom, andlig eller kroppslig, som cellstraffet,
särskilt för svagare individer, stundom innebure och som oftast inträdde redan
efter relativt kort tids cellstraff, funnes därför i tiden för cellstraffet en punkt,
där förhållandet mellan cellstraffets och gemensamhetsstraffets förmåga att gagna
eller icke skada fången förskötes till den sistnämnda strafformens förmån.
Huruvida cellstraffets maximum borde sammanfalla med denna tidpunkts inträde för
fångar i allmänhet, sammanhängde givetvis i viss mån med graden av den skärpa,
lagstiftaren ville inlägga i straffverkställigheten. Cellstraffet torde ju anses vara
för flertalet en strängare verkställighetsform än gemensamhetsstraffet.
Denna sistnämnda strafform, gemensamhetsstraffet, kännetecknades, sådant
det forekomme i svenska fängelser, därav att fångarna hölles åtskilda om natten,
men om dagen hölles tillsammans, i regel under övervakning. Å centralfängelset å
Långholmen, där de flesta gemensamhetsfångarna förvarades, tillbringades fri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
