- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
19

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19

tiden i cellen eller gemensamt i den korridor, som löpte utmed cellerna,
måltiderna intoges gemensamt vid ett i korridoren varande bord och arbetet utfördes i
gemensamma arbelssalar. Grupperingen av fångarna berodde på det dem
tilldelade arbetets beskaffenhet. Någon genomförd gruppindelning efter fångarnas
individuella egenskaper forekomme i det hela icke.

Gemensainheten erbjöde i vissa hänseenden avsevärda fördelar framför
enrums-strattet. Först i gemenskap med andra fångar bleve den straffade i tillfälle att
visa prov på självbehärskning gent emot andra än fängelsets tjänstemän. Dessa
finge därigenom större möjlighet att rätt lära känna fångens karaktär, som under
cellens bundenhet icke kunnat taga sig naturligt uttryck. Den oavbrutna
isoleringen i cellen uteslöte ock en del lämpligare arter av arbete. Särskilt gällde
detta om alla slags utearbeten, varjämte en del yrkesarbeten, oavsett om de
utfördes inom- eller utomhus, krävde samverkan mellan flera arbetande.

I allmänhet syntes erfarenheten peka därhän, att fångar med i det hela
normala själs- och kroppskrafter kunde i regel utan skada för hälsan utstå det
treåriga cellstraffet., Särskilt bland brottslingar funnes emellertid, som naturligt
vore, en avsevärd del, som vore andligen och kroppsligen under medelnivån, och
lör vilkas hälsa cellstraffet därför ej sällan medförde men. Dessa bleve redan
enligt då gällande praxis utgallrade, till största delen under det första cellåret.

Ett längre tids cellstraff kunde emellertid för fångar med i det hela normala
själs- och kroppskrafter medföra, om icke men för hälsan, så dock ett kroppsligt
försvagande och andlig slöhet, större eller mindre alltefter fångarnas
motståndskraft. Visserligen torde det långa cellstraffet, sådant det numera vore anordnat,
med yrkesarbete, ofta i särskild arbetscell, kommande och gående av arbetsledare
och fängelsetjänstemän, med vistelse i fria luften under viss tid, och, i allt större
utsträckning, gymnastik, i ovannämnda avseende medföra betydligt mindre
nackdelar än förr, men uteslutna kunde de ej anses vara. De små cellutrymmena
samt den begränsade tillgången på luft och ljus spelade därvid alltjämt en
betydande roll.

Då antalet gemensamhelsfångar nedgått så starkt, att dessa, frånsett de i
hospitalsavdelningarna intagna, för det dåvarande utgjorde allenast 170, samt, även
om detta antal ökades, möjlighet funnes att särskilja dem nattetid ävensom att
bereda dem full sysselsättning, kunde det synas, som om en nedsättning av
cellstraffets maximum åtminstone till det före år 1892 gällande kunde utan fara
företagas. Straffets skärpa skulle visserligen därigenom minskas, men knappast
så mycket, att det kunde anses såsom ett avgörande skäl mot nedsättningen.

De sakkunniga hade likväl ansett sig böra gå en annan väg. En reform av
ge-mensamlietsstralTet, som avlägsnade åtminstone de betänkligaste av de
nackdelar, som nu vidlådde detsamma, vore en förutsättning för en inskränkning av
enrumsstraffet. En sådan reform måste i viss mån bliva ett experiment, vars
lyckliga utgång berodde av omständigheter, vilka ej kunde med visshet förutses.
Det hade därför synts de sakkunniga lämpligare att, i stället för att företaga en
nedsättning av enrumsstraffet över lag, föreskriva en sådan nedsättning av
individuella skäl för vissa undantagsfall, av vilka de mindre trängande tillika gjorts
beroende såväl därav att viss tid förflutit från straffets början som därav att
fångens hållande till straff i gemensamhet kunde äga rum utan väsentliga
olägenheter. Därigenom bereddes möjlighet för fångvårdsmyndigheterna till en varsam
utökning av gemensamhetsfångarnas antal, alltefter som de gjorda
erfarenheterna därtill föranledde.

De sakkunniga ansåge för övrigt betänkligheterna mot det treåriga cellstraffet
avsevärt minskade därigenom att de sakkunniga föresloge betydande
modifikationer i den med enrumsstraffet förbundna isoleringen. En utjämning av de skarpa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free