- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
34

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34

Tyskland.

nämnda för »förseelser». Till tukthus skall kunna dömas endast på
livstid, till straffarbete från och med femton dagar till och med tjugofem
år och till arrest från och med fem dagar till och med tre år.

I den nya lagen har den i 1927 års förslag intagna bestämmelsen om
en domstolens prövningsrätt i fråga om enrumsbehandlingens längd helt
och hållet utgått. Motiveringen för lagen andas en djup misstro till
cellbehandlingens lämplighet överhuvudtaget. Med utgångspunkt
härifrån har i lagen så gott som helt och hållet bannlysts all cellbehandling
om dagen. Denna strafform har förbehållits, förutom som
disciplinmedel, endast fall av sammanträffande av ett brott, som förskyllt livstids
tukthus, med ett eller flera brott, som medföra frihetsstraff på viss tid. I
dylika undantagsfall har enrumsbehandling under viss tid, ej
understigande sex månader och ej överstigande fyra år, ansetts nödvändig i
straff-skärpningssyfte. Enligt vad från italienskt håll under hand uppgivits,
skulle det därjämte vara möjligt, att det i särskilda fängelsereglementen
komme att införas bestämmelser, enligt vilka tukthusfångar skulle kunna
hållas i cell under en kortare tid vid straffets början.

Tukthus, straffarbete och arrest skola enligt den nya lagen avtjänas i
särskilda, för en var av dessa straffarter inrättade anstalter. En
ytterligare uppdelning mellan fångarna anses böra ske på det sätt, att bland
annat vaneförbrytare, yrkesförbrytare och återfallsförbrytare, i den
mån så är möjligt, hållas åtskilda från andra fångar. Tukthusfångar
skola kunna efter tre år och straffarbetsfångar efter ett år sysselsättas
med friluftsarbete (undantagsvis, då detta arbete är förlagt till någon
av Italiens kolonier eller därmed likställd besittning, ännu tidigare).

I Tyskland1 gäller ännu 1871 års strafflag. I denna regleras icke
närmare cellstraffets längd, utan fastslås endast en viss tid — tre år —,
som enrumsbehandlingen icke får utan fångens eget samtycke
överskrida. Den vid tiden för lagens tillkomst rådande bristen på
erforderligt cellutrymme lade hinder i vägen för att i lagen uppställa en
ovillkorlig fordran på viss tids cellstraff. Lagens mening var dock tydligen,
att isoleringen skulle inom den sålunda stadgade gränsen genomföras i
största möjliga utsträckning, och detta icke blott om natten och under
annan arbetsfri tid, utan även under arbete. Då detta som sagt av
praktiska skäl icke gick annat än i ganska inskränkt omfattning,
fastslogs, att cellstraff företrädesvis borde användas, då straffet ej översteg
tre månader eller då fången ännu ej fyllt 25 år eller förut icke undergått
straff av viss närmare angiven allvarligare art. För fångar under 18

1 En synnerligen utförlig redogörelse för tyskt fångvårdsväsen i dess skilda grenar
innefattas i den digra handbok, som nuvarande presidenten i Tyska rikets högsla domstol
Dr Erwin Bumke under medverkan av skilda författare utgivit under titeln iDeutsches
Gefängniswesen», Berlin 1928.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free