- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
35

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

35

år skulle cellstraffet icke få utan särskilt tillstånd utsträckas utöver tre
månader. För att bereda rum för största möjliga användning av
cellstraffet uppfördes det ena cellfängelset efter det andra. På detta sätt
lyckades man så småningom i enskilda tyska stater skapa förutsättningar för
en ganska vidsträckt tillämpning av cellstraffet. Sålunda kom man
exempelvis i Preussen — ej minst tack vare den framstående
fångvårds-mannen Carl Krohnes energiska bemödanden — därhän, att straff intill
ett år belt och längre tids straff under minst ett år avtjänades i enrum.
Men samtidigt gick utvecklingen även i riktning mot en modifikation av
enrumsstraffet, i det att den stränga isoleringen i stor utsträckning blev
upphävd vid fångens deltagande i gudstjänst eller skolundervisning eller
vid hans vistande i fria luften.

Medan den tyska strafflagen är en rikslag, äro bestämmelserna om
frihetsstraffens verkställighet icke meddelade i en för hela riket gällande
författning. Under lång tid hava emellertid krafter varit i rörelse för
att få till stånd ensartade regler även på detta område. Dessa
strävanden ledde till antagandet år 1897 av provisoriska regler, vilka .år 1923
utbyttes mot »Grundsätzen fur den Vollzug von Freiheitsstrafen». Dessa
sistnämnda grundregler skulle det åligga varje enskild stat att inom
viss tid genomföra, så långt bestående fängelseanordningar det tilläte.

I 1923 års grundregler blev förut antydda modifierade
enrumsbehand-ling upptagen såsom en särskild strafform. Man fick alltså tre
straffformer: 1) strängt enrumsstraff (»Einzelhaft»), som bestod däri, att
fången dag och natt oavbrutet hölls isolerad från andra fångar, 2)
modifierat enrumsstraff (»Zellenhaft»), vid vilket fången dag och natt —
således även under arbete — hölls isolerad i cell, men vid vistande i fria
luften, vid deltagande i gudstjänst och undervisning samt vid andra
särskilda tillfällen i regel fördes tillsammans med andra fångar, samt 3)
gemensamhetsstraff (»Gemeinschaftshaft»), som karakteriserades därav,
att fången om dagen — således även under arbete — i regel fördes
tillsammans med andra fångar, men om natten om möjligt hölls isolerad i
sovcell (de s. k. »sovboxarna» på gemensamhetsavdelningarna skulle få
användas endast, till dess de bleve avlösta av celler).
Gemensamhets-fångarna skulle kunna, hållas isolerade under måltider, vid vistande i fria
luften samt vid deltagande i gudstjänst och undervisning. Frågan,
huruvida en fånge skulle hållas till strängt enrumsstraff, modifierat
enrumsstraff eller till gemensamhetsstraff, skulle avgöras av vederbörande
fängelsedirektör.

Det förslag till en för hela riket gemensam verkställighetslag, som
sedan framlades för 1927 års tyska riksdag, men ännu ej lett till
utfärdandet av en ny rikslag i ämnet, har ej bland strafformerna medtagit det
stränga enrumsstraffet och känner därför endast två
verkställighetsfor-mer: 1) »Zellenhaft», motsvarande det modifierade enrumsstraffet, och
2) gemensamhetsstraff. Förslagets gemensamhetsstraff tycks skilja sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free