- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
47

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

47

»Fængsel», vars längd ej överstiger sex månader, avtjänas i de
kommunala »Arresthusen», samt alltså endast »Fængsel» över sex månader
avtjänas i de statsliga fångvårdsanstalterna. Ett förslag om att förstatliga
även arresthusen blev av riksdagen — i avbidan på ytterligare utredning
— avslaget.

Några kungl. förordningar, som reglera cellstraffets kommande
användning, hava ännu icke utfärdats, lika litet som några utkast härtill
ännu föreligga utarbetade. Den danske fångvårdschefen, direktör Erik
Kampmann, har på förfrågan uppgivit, att det vid sådant förhållande
givetvis vore svårt att med någon säkerhet angiva förordningarnas
blivande innehåll. Han har doek — beträffande vuxna fångar — förklarat
sig anse troligt, att den blivande förordningen kommer att dels fastställa
en viss minimitid, under vilken en fånge, som eljest skall avtjäna sitt
straff i gemensamhet, i regel bör hållas i enrum vid straffets början, dels
ock stadga möjlighet till en fånges hållande i enrum en tid kort före
fri-givningen, därvid han dock tillika påpekat, att en redan nu i fråga om
Nyborgs straffanstalt gällande liknande bestämmelse som den sistnämnda
i praktiken kommit till endast ringa användning. Vidare håller han för
sannolikt, att man vid den ifrågavarande förordningens utfärdande
kommer att söka i stor utsträckning komma ifrån den i Horsens straffanstalt
f. n. praktiserade anordningen med en okontrollerad samvaro
gemensam-hetsfångarna emellan under fritid. Som ett önskemål har Kampmann
slutligen framhållit, att i de nya förordningarna måtte stadgas en
möjlighet för fängelseförvaltningen att — icke blott som disciplinmedel
utan även eljest — underkasta en fånge enrumsbehandling under andra
kortare eller längre delar av strafftiden än i början eller slutet av
densamma. Till stöd härför har han anfört, att erfarenheten givit vid
handen, att särskilt hos långtidsfången ofta uppstår en viss leda vid att vara
tillsammans med andra fångar och ett behov av att under en tid få vara
överlämnad åt sig själv. I

I Norge företer fångvårdsväsendets utveckling en ungefär liknande
bild som den i Sverige. När de nya amerikanska fångvårdsidéerna
under förra hälften av 1800-talet nådde Norge, vunno de där allmän
anklang såsom en protest mot det på fästningsfängelserna och tukthusen
rådande oefterrättlighetstillståndet med deras helt genomförda
gemensamhet. Även i Norge var det filadelfiasystemet eller det stränga
cellsystemet, som slog igenom. Såväl 1837 års straffanstaltskommission som
en stortingskommitté för kriminalväsendet av år 1842 upphöjde detta
system som ledande princip. Detsamma var förhållandet med den lag
om >;Botsfengsel», innebärande anordnandet av ett nytt stort cellfängelse
i Kristiania, vilken utfärdades år 1848. Men i Norge var det som i
Sverige: principen om fångarnas hållande i särskilda celler, såväl dag som
natt, kunde av brist på celler ej helt genomföras. »Botsfengslet» blev

Norge.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:02:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sou1931-36/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free