- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
53

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

53

bete som under arbetsfri tid om dagen. Thyrén yttrar i denna del
bland annat:

Gemensamhetsstrafi’et utsätter fangen, därest han icke redan är i alla avseenden
fördärvad, för psykisk smitta från i en eller annan riktning sämre medfångar.
Gemensamheten blir lätt nog en växelundervisning fångarna emellan i laster och
brott. De i straffanstalten inledda bekantskaperna fortsättas efter frigivningen.
Cellstraffet däremot är icke allenast fullkomligt fritt från gemensamhetsstraffets
speciella olägenheter, utan har även stora positiva fördelar, som detta saknar.
Det framstår för fången i de flesta fall såsom ett svårare lidande än
gemensam-hetsstraffet och utövar också en helt annan allmänprevenerande verkan å den
klass av brottslingar, som det framför allt gäller. Det böjer vidare den
brottsliga viljan, tvingar fången att under ensamheten så att säga gå in i sig själv och
leder därigenom till en psykologisk fördjupning, varur i icke så få fall en verklig
förbättring kan framgå. Men då ensamheten är i sig själv onaturlig för människan,
kan det icke förundra, att den, använd som straff, ofta medfört skadliga
verkningar: framför allt kroppsligt försvagande, men även andliga skadligheter av
fler-faldig art. Emellertid visar erfarenheten även, att dessa skadligheter icke,
åtminstone i sina högre grader, äro oundgängliga verkningar av cellstraffet, utan bero
på dess tidslängd och det sätt, varpå det utförts. Så länge cellstraffet hålles inom
viss tidsgräns, bör detsamma därför — därest inga särskilda kroppsliga eller
andliga defekter föreligga hos fången, vilka kunna göra cellstraffet in casu
oanvändbart — bestämt föredragas framför gemensamhetsstraffet. Men så snart den rätta
gränsen passerats, överväga de psykiskt oförmånliga verkningarna av ena eller
andra slaget. Före denna gräns böjes viljan, efter densamma brytes den.
Beträffande denna tidsgräns borde den, teoretiskt sett, för varje särskilt fall lämpas
efter de individuella förhållandena. Men att lämpa cellstraffets längd så, att det,
genom att taga hänsyn till individens sätt att kroppsligen och andligen reagera,
kommer att utgöra ett för en given grad av brottslighet konstant mått av lidande,
är icke praktiskt utförbart. Då man sålunda icke kan driva
straffverkställighetens individualisering inom detta område synnerligen långt, så återstår endast att
dels sörja för att själva utförandet av cellstraffet blir så skonsamt som med dess
effektivitet är förenligt, dels såsom allmänt maximum för cellstraff fastslå den
tidsgräns, inom vilken detsamma enligt genomsnittlig erfarenhet icke medfört
skada för den straffade.

Med i huvudsak denna motivering kommer Thyrén — som håller före,
att frihetsstraff icke bör direkt ådömas, förrän brottsligheten hunnit en
sådan liöjd, att den skäligen kan besvaras med ett frihetsstraff
tillräckligt långt att på allvar verka såsom förbättrande — till det resultatet,
att cellstraffets längd bör bestämmas så, att det kommer att i de
särskilda fallen växla mellan ett minimum av sex, eventuellt tre månader,
och ett maximum av tre år.

Att det långvariga frihetsstraffet måste börja med cell, följer — fortsätter
Thyrén — av vad förut av honom anförts angående cellstraffets större förmåga atf
inleda en verklig förbättring. Men då den förbättrande verkan av
gemensamhetsstraffet alltid är tvivelaktigt och detsamma ofta måste antagas direkt motverka del
goda resultat, som möjligen vunnits genom cellstraffet, så finnes föga skäl för ett
progressivstraff, bestående av cellstraff -(- ett kort gemensamhetsstraff. Det är
troligt, att tre års cell i de flesta fall har en förmånligare inverkan än fyra års
cell, men så gott som säkert, att tre års cell ensamt verkar förmånligare än tre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:02:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sou1931-36/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free