- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
54

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

Straf
flags-kommissionen i
betänkande den
30 februari
1933.

års cell -(- ett års gemensamhelsstraff. Man bör därör i det längsta undvika
gemen-samhetsstraff. Detta kan endast så uppnås, att nan stannar vid t. ex. treårigt
cellstraff, ända till dess man hinner den grad av brottslighet, som är tillräckligt
hög att skäligen kunna, utöver de tre årens cellstriff, beläggas med ett någorlunda
långvarigt gemensamhetsstraff. I sådana fall kan gemensamhetsfängelset medföra
en nytta, som kan uppväga dess oundgängliga skida, nämligen dels ett avsevärt
längre oskadliggörande, dels, genom tillökningen i den totala strafftiden, väsentligt
ökad avskräckningsförmåga och däremot svarand? allmänpreventiv verkan. Om
maximum för cellstraffet är tre år, skulle minimim för progressivstraffet kanske
kunna lämpligen sättas till fem år, d. v. s. tre åis cellstraff med därpå följande
två års gemensamhetsfängelse. För att så mycket som möjligt minska gemensam-|
hetsstraffets skador är (bortsett från det självklari isolerandet nattetid) intet
nödvändigare än att avsöndra brottslingarna i grupper, icke efter brottets objektiva
svårighet, utan efter graden av fördärv, såvitt den tan utrönas. Av detta skäl böra
bland annat förstagångsbrottslingar icke komma i nära beröring med
återfallsbrotts-lingar.

I sitt den 20 februari 1923 avgivna betänkande har därefter straf
flagskommissionen, i vars arbete deltagit såväl professor Thyrén som dåva
rande och nuvarande cheferna för fångvårdsstyrelsen, överdirektörerna
Viktor Almquist och Gustaf Masreliez, till granskning upptagit de av
professor Thyrén sålunda framförda åsikterna samt det därå grundade
förslag till bestämmelser i nu förevarande avseende, som influtit i det av
Thyrén senare framlagda förberedande utkastet till ny strafflag. Därvid
har straf flagskommissionen anfört bland annat följande:

Att varje (ordinärt) frihetsstraff bör inledas med en tids isolering och att mera
kortvariga frihetsstraff i regel böra i sin helhet undergås i enrumsfängelse, finner
kommissionen otvivelaktigt. Visserligen torde det vara en illusion, att själva
isoleringen såsom sådan, annat än under någon kort begynnelsetid, verkar fördjupande
och luttrande, men isoleringen innefattar under alla omständigheter en ökning av
straffets intensitet, och framför allt vid frihetsstraff av sådan kortvarighet, att
dess verkan i individualpreventivt hänseende huvudsakligen består i avskräckning,
blir nämnda moment av värde. Enrumsstraffets största fördel ligger dock i dess
negativa funktion att hindra demoraliserande påverkan från medfångar samt att
vara ett skydd mot att bliva sedd och efter frigivningen igenkänd av dessa. I icke
så få fall kunna för övrigt rena humanitetsskäl tala för att icke sammanföra en
fånge med personer, som tillhöra helt andra samhällslager än han själv och
kanske, även om deras brott objektivt sett äro ringare, dock i moraliskt hänseende
stå djupt under honom. Men enrumsstraffet har även olägenheter och även ge-/
mensamhetsstraffet kan erbjuda vissa fördelar. Erfarenheten utvisar, att isolering
redan efter relativt kort tid kan för svagare naturer medföra sedliga förvillelser,
kroppslig eller andlig sjukdom. Från samhällets synpunkt ligger enrumsstraffets
största olägenhet dock däri, att det i längden undergräver fångens viljekraft. De
flesta brottslingar äro ingalunda starka viljor, som först måste brytas, innan de
kunna socialt anpassas. Tvärtom äro de i regel svaga och hållningslösa, i saknad
av initiativ och energi. För dylika naturer medför varje längre frihetsstraff, men
alldeles särskilt enrumsstraffet, den fara, att de så vänja sig vid fängelseregimen
och därmed förenad osjälvständighet, att de vid frigivandet äro i ännu mindre
grad än förut skickade att taga sig fram på egen hand. Ur denna synpunkt har
gemensamhetsstraffet ett företräde framför enrumsstraffet. Samvaron med andra
bidrager till att hos fången uppehålla sinnets spänstighet, på samma gång som den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free