- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
56

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56

Sedan fångvårdsstyrelsen därefter framhållit det från olika
synpunkter önskvärda i att möjlighet skapades att bereda dylika fångar
sysselsättning i sällskap med andra fångar utom cellen, fortsatte styrelsen:

»Cellstraffet har en dubbel betydelse. Å ena sidan tjänar det såsom en
skärpning av frihetsstraffet och förhöjer således dess avskräckande verkan. Ä andra
sidan bereder det ökad möjlighet att förebygga medfångars fördärvliga inflytande.
Men cellstraffet har tillika avsevärda nackdelar. Det är ägnat att förslöa ej blott
tillfälligt under straffets pågående utan även därefter, såvida enrumsbehandlingen
utsträckes över det mått, som fångens individuella egenskaper medgiva.
Ensamheten är gagnelig till en tid, därunder den dömde föranledes att blicka in i sig
själv, men därefter blir nog i många fall sällskapandet med det egna jaget, även
om det avbrytes genom lärares och bevaknings besök, gudstjänster m. m., snarare
till skada än gagn, i samma mån som detta jag är lastbart och förskämt. Det blir
då till föga fördel att avskilja fången från andra, bland vilka det rent av kan
finnas individer, som genom sitt exempel påverka till det bättre.

Medgivas bör emellertid, att bland medfångarna alltför ofta finnas de, som
äro sämre än fången själv och vilkas exempel därför kan verka till skada mer
än ensamheten. En rätt fångvård förutsätter därför, att de sämsta elementen
avskiljas från samvaron med andra, så långt förhållandena medgiva. De böra
kvar-hållas i enrum, därest icke på annat sätt deras skadliga inflytande kan förebyggas.

Det blir alltså nödvändigt att låta, efter tillräcklig tidsprövning, överflyttningen
till arbete i gemensamhet under den i lagens 5 § bestämda formen, den s. k.
mellanformen, bliva beroende av den särskilda fångens individualitet.––––––-

Härvid må uppmärksammas, att, då mellanformen innebär gemensamhet blott
under arbetet, icke under fritiden, de farligaste tillfällena till ömsesidig inverkan
fångarna emellan böra vara uteslutna och att därför, om tillräcklig varsamhet
iakttages, icke samma vådor vid denna strafform föreligga som vid straff i
gemensamhet i övrigt. Mellanformens fångar hållas under tider, då de icke äro strängt
sysselsatta och övervakade, i enrum avskilda från andra, då däremot det allmänna
gemensamhetsstraffet medgiver samvaro mellan fångarna även under deras
fritider eller innebära deras vistelse i så kallade nattceller, mellan vilka korrespondens
ganska fritt kan äga rum. Den av gammalt bestående uppfattningen om
gemen-samhetsstraffets vådor hänför sig till detta allmänna gemensamhetsstraff. Orh det
berättigade i denna uppfattning är fortfarande obestridligt. Det är endast den
oundvikliga faran av en persons allt för långvariga avstängning från sällskap ej
blott under arbetet utan kanske än mer under fritiden, som nödvändiggör detta
allmänna gemensamhetsstraffs bibehållande. Då den nya verkställighetslagen
utfärdades, skulle helt visst gemensamhetsstraffet redan tidigare än efter ett år för
de yngre och tre år för de äldre hava efterträtt det stränga cellstraffet, om ej
bestämmelserna i 5 § införts. Det var behovet att än mer lätta enrumsstraffet utan
att behöva medgiva ett tidigare gemensamhetsstraff, som föranledde lagändringen
den 6 maj 1921.

Det synes styrelsen, som om den nämnda mellanformen på ett lyckligt sätt
löser frågan om cellstraff eller gemensamhetsstraff. Man uppoffrar genom
mellanformen icke helt cellstraffets avskräckande och skyddande inverkan, och mar
vinner dock så mycket av gemensamhetsstraffets hälsobevarande egenskaper som
kan vara behövligt vid ett icke allt för mångårigt straff.

I betraktande härav och under förutsättning av den noggranna tillsyn, lagen
anbefaller, såsom villkor för en friare behandling, anser styrelsen denna
mellanform böra komma till användning, så snart en fånges individuella egenskaper och
förhållanden efter tillräcklig tids prövning påvisa å ena sidan det stränga cell-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free