- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
65

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

65

ens hållande till straff i gemensamhet »är förenat med fara för skadlig
inverkan från hans sida på andra fångar». Anstånd av denna sistnämnda
anledning får doek ej utsträckas utöver tre år från strafftidens början.

En sådan ung fånge, varom nu är fråga, kommer alltså i det antagna
exemplet med en sammanlagd strafftid av fem år att — i fall
överflyttning sker omedelbart efter den för varje fall särskilt stadgade
minimitidens utgång — avtjäna sitt straff i cell under de första fyra
månaderna, i arbetsgemensamhet under de närmast därpå följande åtta månaderna
och i helgemensamhet under de återstående fyra åren.

I diet antagna exemplet var strafftiden fem år. Är strafftiden i fråga
om äldre fånge högst tre år och i fråga om yngre fånge högst ett år,
hinner fången aldrig komma i helgemensamhet; är strafftiden för äldre
fånge ej över ett år och för yngre fånge ej över fyra månader, hinner
fången aldrig överflyttas i mellanformen (arbetsgemensamhet), utan
kommer att under hela strafftiden avtjäna sitt straff i cell. Klart är
även, att i praxis en överflyttning till mellanformen ej alltid sker
omedelbart efter minimitidens slut — tidpunkten därför är beroende på
fångens uppförande och flit m. m. — liksom en dylik överflyttning ej heller
plägar ske, då vid tidpunkten för inträdet av möjligheten härför
återstår allenast kort tid, till dess fången skall frigivas.

Från nu nämnda regler kunna — på sätt redan förut antytts — ske
även andra avvikelser än de redan omnämnda, då särskilda förhållanden
så påkalla. Sålunda må, om en fånge själv önskar undergå sitt straff
i cell under längre tid än den eljest stadgade längsta tiden härför, detta
(enligt 7 § första stycket) ej förvägras honom, »där ej
fångvårdsstyrelsen finner synnerliga skäl därtill föreligga». En förlängning av
cellstraffet av nu nämnd anledning förekommer allenast sällan (exempelvis under
år 1929 endast i fyra fall). När så sker, torde det i regel gälla fångar,
vilka på grund av sin samhällsställning känna ett sammanförande med
andra fångar såsom ett försvårande moment i straffet. Viktigare äro vissa
avvikelser, till vilka möjlighet stadgas i 8 och 12 §§. Bestämmelsen (i 8 §
första stycket) därom, att fånge icke må hållas till »straff i enrum», d. v. s.
till cellstraff eller i arbetsgemensamhet, »om men för hans andliga eller
kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras», är
givetvis av den största betydelse och har också kommit till ganska
vidsträckt tillämpning (se bilaga 7). Beslut härom fattas av
fångvårdsstyrelsen (8 § tredje stycket), men i sakens natur ligger, att
vederbörande fängelseläkare är den, som i realiteten härutinnan har det största
inflytandet. Enligt andra stycket av 8 § må ej heller — även här
tillkommer avgörandet fångvårdsstyrelsen — fånge, som vid straffets
början ej fyllt 20 år och som av strafftiden avtjänat fyra månader, eller
annan fånge, som av strafftiden avtjänat ett år, hållas till straff i
»enrum», om detta av annan anledning än i första stycket omnämnt
hälsoskäl »finnes för honom uppenbart olämpligt samt hans hållande till

5 —811783

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free