- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
66

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

66

straff i gemensamhet icke är förenat med fara för ordningen eller
säkerheten inom straffanstalten eller för skadlig inverkan från fångens sida
å andra fångar eller med annan väsentlig olägenhet». Denna
bestämmelse, som tidigare kommit till ganska vidsträckt tillämpning, har på
senare åren — tydligtvis som en följd av mellanformens (arbets
gemen-samhetens) införande genom 1921 års lagändring — nästan helt och
hållet förlorat sin betydelse (se bilaga 7). Vad slutligen angår 12 §, sä
innehåller denna en föreskrift, på grund av vilken man —- måhända ibland
med en något friare tolkning av lagrummet än lagstiftaren egentligen
tänkt sig — kunnat i viss mån tillmötesgå en modern fångvårds krav på
en mera individuell behandling av fångarna. Det heter nämligen där
att, om men för fånges andliga eller kroppsliga hälsa inträder eller
uppenbarligen kan befaras genom tillämpning av i verkställighetslagen
given bestämmelse i annat fall, än som avses i 8 § första stycket — där
fråga ju är endast om enrumsstraffets användande — i tillämpningen
må »göras den jämkning, som prövas nödig för avhjälpande eller
förebyggande av sådant men».

Vilket
utrymme bör
tillerkännas
en var av de
tre
huvudformerna av [-straffverkställighet?-]
{+straffverk-
ställighet?+}

För ett rätt bedömande av, huruvida en var av nämnda tre
huvudformer av straffverkställighet — cellstraff, arbetsgemensamhet och
hel-gemensamhet — i vår nu gällande rätt fått sig tillerkänt det
tillämplighetsområde, som får anses vara det från olika synpunkter mest
ändamålsenliga, torde vara erforderligt, att man först gör klart för sig vad
man avser att vinna med straffet, i detta fall frihetsstraffet, med andra
ord hur man vill, att detta straff skall verka. Utan att här närmare ingå
på några teoretiska spekulationer torde man kunna fastslå, att
frihetsstraffet är och måste förbliva — sett från fångens synpunkt — ett
lidande, ett nödvändigt ont, vilket onda — för att ge auktoritet åt statens
föreskrifter i samhällsskyddets och den allmänna ordningens intresse —
måste tillfogas den, som överträder dess påbud i olika hänseenden.
Straffet måste, om det över huvud skall vara någon mening med detsamma,
hava karaktären av verkligt straff. Det får ej så utformas, att det ej
längre är vad det syftar till att vara: en allvarlig näpst. Men å andra
sidan har man — och detta gäller givetvis främst när fråga är om
frihetsstraff med mera långvarig strafftid, å vilka i det närmast följande
främst tages sikte — att se till, att denna strafftid utnyttjas på det från
skilda synpunkter bästa sättet. Den ledande, allt dominerande hänsynen
bör därvid givetvis vara vad från ren fångvårdssynpunkt är bäst. Åt
andra hänsyn, främst statsfinansiella, måste visserligen även skänkas
behörigt beaktande, men de få ej, när fråga är om själva
verkställighetens närmare utformande — såsom vid fångarbetskraftens utnyttjande —
bli den bestämmande synpunkten. Och från fångvårdssynpunkt måste
den straffverkställighet vara att föredraga, som är bäst inriktad på, att
fången skall efter utståndet straff lämna fängelset med fastare vilja och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free