- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
69

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

69

böra fastslås i själva lagen eller i stället överlämnas att närmare
utformas av Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen. I vår nu gällande
rätt har, såsom framgår av vad tidigare nämnts, de huvudsakliga
linjer, efter vilka verkställigheten skall äga rum — främst
cellstrafftidens längd —• blivit uppdragna i själva lagen, men samtidigt i denna
lag meddelats föreskrifter, som medgivit i vissa fall vederbörande
fängelseförvaltning och i andra fall fångvårdsstyrelsen att i större eller
mindre grad avvika från dessa huvudlinjer. Samma principiella
ståndpunkt intager även rätten i ett flertal andra länder, bland dem Norge.
Häri gör 1930 års norska förslag ingen ändring (se ovan sid. 51).
Annorlunda är förhållandet med exempelvis Danmark. Där stadgas i 1930 års
strafflag (se ovan sid. 46), i motsats till hittills gällande dansk rätt, att
det »bestemmes ved kgl. Anordning, i hvilket Omfang Fængsel skal
fuldbyrdes i Enrum eller i Fællesskab». Härutöver givas i själva lagen, rent
sakligt sett, endast mycket allmänt hållna bestämmelser. Av
åtskilligt att döma synes tendensen i utlandet alltmer gå i den riktningen, att
— såsom en följd av det krav på en fångbehandling efter mera
individuella linjer, som efter hand gjort sig gällande — avgörandet i nu
ifrågavarande hänseende bör i största möjliga utsträckning överlämnas åt den,
som sitter bäst inne med kännedom om de särskilda fångarna, d. v. s.
vederbörande fängelseförvaltning. Som bevis på förefintligheten av
denna tendens torde vara nog att hänvisa dels till det sätt, varpå förut (ovan
sid. 36—38) omnämnda preussiska förordning av år 1929 är i detta
hänseende uppbyggd, dels till ovan (sid. 61) omförmälda beslut av 1930 års
Pragkongress, enligt vilket det skulle tillkomma fängelsets direktör att
i samråd med fängelseläkaren avgöra, vid vilken tidpunkt och på vilka
fångar gemensamhetsbehandlingen skulle komma till användning.

Att nu närmare ingå på och taga bestämd ståndpunkt till denna
principfråga torde icke gärna kunna komma i fråga, helst det sätt, varpå
detta rent formella spörsmål löses, ej äger någon egentlig betydelse för
fullgörande av det mig givna uppdraget. Så mycket torde emellertid böra
framhållas, att det förefaller vara mest i överensstämmelse med svensk
rättsuppfattning, att de huvudsakliga linjer, efter vilka
straffverkställigheten skall äga rum, fastslås i lag. Särskilt gäller detta ett på den enskilda
individens frihet så djupt ingripande institut som cellstraffet. Å andra
sidan måste det fasthållas vid — något som är att räkna redan vår nu
gällande verkställighetslag till förtjänst — att det bör i mycket stor
omfattning stå vederbörande administrativa myndighet — i vissa fall
fängelseförvaltningen, i andra fångvårdsstyrelsen — öppet att, då
särskilda omständigheter så påkalla, avvika från de sålunda uppdragna
riktlinjerna. På grund av vad nyss sagts utgår jag i det följande från att
ett utskiftande av de materiella verkställighetsreglerna mellan stadgande
i lag och administrativt förfogande sker efter i huvudsak samma
grunder som för närvarande. Granskar man med utgångspunkt härifrån

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:02:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sou1931-36/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free