- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
70

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

Céllatraffet.

verkställighetslagens bestämmelser i nu ifrågavarande avseende, torde
det, frånsett detaljer, allenast framstå som ett önskemål — vilket här
lämpligen upptages som en särskild punkt —

3) att avgörandet beträffande den individuella fångbehandlingen i
något större utsträckning än för närvarande överlåtes på vederbörande
fängelseförvaltning och ej i samma omfattning som nu förbehålles
fångvårdsstyrelsen.

Slutligen synes

4) bland annat på grund av den centrala ställning vid verkställigheten,
som arbetsgemensamheten redan nu intager och än mer skulle erhålla
efter genomförandet av de under punkterna 1) och 2) framförda
reformförslagen, verkställighetslagens hittillsvarande stadganden böra erhålla
en förändrad uppställning samt därvid åt denna mellanform
(arbetsgemensamheten), även lagtekniskt sett, tillerkännas den plats, som bör
tillkomma densamma såsom de långvariga frihetsstraffens huvudsakliga
strafform.

Vad först angår punkt 1) — innebärande förslag om inskränkning i
cellstraffets användning — tillåter jag mig anföra följande.

Av den förut lämnade redogörelsen för utländska förhållanden
framgår, huru under senare tiden inträffat en påtaglig omsvängning i
uppfattningen om cellstraffet och dess betydelse. Ej så att förstå, att de
kortvariga frihetsstraffen icke skulle fortfarande anses böra avtjänas
i enrum — de avvikande meningarna härutinnan torde få anses tillhöra
undantagen — utan så, att den allmänna åskådningen starkt förskjutits
i den riktningen, att den tid, under vilken långtidsfångar skola i början
av strafftiden avtjäna straffet i cell, numera anses böra avsevärt
inskränkas i förhållande till vad åtminstone allt intill senaste tiden varit
vanligt. Cellstraffets införande som mera allmän strafform får nog utan
tvivel anses hava på sin tid inneburit ett stort framsteg i
fångvårdshän-seende i jämförelse med det gamla gemensamhetsstraffet med dess
sammanförande, dag som natt, under ohindrad samvaro av fångar utav de
mest skilda kategorier: äldre med yngre, ja, t. o. m. med barn,
tillfällig-hetsförbrytare med gamla förhärdade återfalls- och vaneförbrytare,
mindre tillräkneliga med normala o. s. v. Enrumsstraffets förut
beskrivna segertåg genom världens flesta kulturländer utgjorde därför en
naturlig och välbehövlig reaktion mot de av ingen bestridda vådor, som
detta äldre gemensamhetsstraff med dess besmittande umgänge fångarna
emellan förde med sig särskilt i sedligt avseende. Men liksom det
numera torde ganska allmänt erkännas, att denna reaktion kom att, särskilt
i vissa länder såsom Belgien och Nederländerna med deras hart när
obegränsade cellstrafftid (se ovan sid. 26), taga sig ett alltför kraftigt uttryck,
så torde man kunna starkt sätta i fråga, huruvida icke den tendens i
motsatt riktning, således mot cellstraffet, som under senaste tiden gjort och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free