Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
fortf arande gör sig gällande litet varstans i utlandet, hotar att i sin tur
gå till överdrift. Särskilt synes ett dylikt ifrågasättande vara berättigat
beträiffande sådana länder som England, där enrumsstraffet icke fått sig
tiller känt något som helst eller i allt fall endast ett ytterst minimalt
utrymme (se ovan sid. 31). Det förefaller, som om företrädarna för nämnda
tendtens skulle i alltför hög grad underskatta de företräden framför en
mer eller mindre utpräglad gemensamhet, vilka dock faktiskt äro
för-bundlna med cellstraffet. Under hänvisning i övrigt till vad om dessa
företräden anförts i det föregående — främst i de ovan (sid. 52—59)
refererade yttrandena av professor Thyrén, strafflagskommissionen och
fångvårdsstyrelsen — torde vara till fyllest att i sådant avseende här endast
sammanfattningsvis framhålla — förutom den möjlighet cellstraffet, så
länge det varar, erbjuder till förebyggande av medfångars fördärvliga
inflytande på fången och till skydd för honom mot att bliva sedd och
efter frigivningen igenkänd av dessa — följande med enrumsstraffet
förknippade huvudsakliga fördelar, nämligen: det tillfälle enrumsvistelsen
ger fangen till en tids självrannsakan i lugn och ro, en nog i de flesta
fall nödvändig förutsättning för vinnande av framgång med
fångvårds-arbetets fortsatta uppbyggande verksamhet; den bättre möjlighet, som
cellstraffet, åtminstone till en tid, erbjuder fångvårdspersonalen att
studera och närmare lära känna fångens psyke, förståndsutveckling, anlag
o. s. v. som utgångspunkt för ett närmare bestämmande av fångens
behandling i fortsättningen; samt, sist men icke minst, cellstraffets
framstående för fångarna — frånsett undantagsfall (se ovan sid. 65) — som
en strängare form av straffverkställighet samt dess därav följande
egenskap att förstärka frihetsstraffets karaktär av en allvarlig näpst. Det
må vara i viss mån sant, såsom från vissa håll gjorts gällande, att
själva frihetsberövandet i och för sig med allt vad detta för med sig —
den starkt inskränkta rörelsefriheten och självbestämmanderätten,
skilsmässan från anhöriga, avstängandet från det myckna, som det fria livet
har att erbjuda av vederkvickelse och förströelse, den stränga
fängelsedisciplinen o. s. v. — för fången innebär lidande nog, så att man ej
dessutom behöver tillföra straffet den skärpning, som en tids
enrumsbehand-ling ostridigt i regel innebär. Men man må å andra sidan se till, att
man ej genom cellstrafformens fullständiga bannlysande från eller alltför
kraftiga reducering vid det långvariga frihetsstraffet, så »förvekligar»
detta, att det förlorar i avskräckningsförmåga och däremot svarande
all-mänpreventiv verkan. Man bör, synes det, vara så mycket försiktigare
härutinnan, som vår nu gällande strafflag vid straffsatsernas utmätande
torde hava utgått ifrån, att frihetsstraffen ej skulle vid sitt
verkställande sakna detta skärpande moment. Härtill kommer ännu en
omständighet att taga i betraktande. Det bjuder emot att med bibehållande av
cellstraffet såsom strafform vid de för de lindrigare förbrytelserna
ådömda kortare frihetsstraffen — och att sådant bibehållande bör ske,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
