Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
frågia om undvikandet av enrumsvistelsens menliga verkningar. Även
om wid uppdragandet av en lämplig gräns härutinnan fångarna givetvis
icke kunna »skäras över en kam», utan individuella hänsyn härvidlag
göra sig i hög grad gällande, samt det alltså ur principiell synpunkt
skulle kunna ifrågasättas att åt vederbörande fängelseförvaltning
upp-drag;a att i varje särskilt fall bestämma den stränga cellvistelsens längd,
torde det dock, för undvikande av en alltför oenhetlig tillämpning
härut-innam vid de olika fångvårdsanstalterna med därav följande stötande
av den allmänna rättskänslan, vara lämpligt att liksom nu stadga en viss
minbmilängd för den obligatoriska enrumsbehandlingen. Huruvida
denna g:räns bör fastslås i själva lagen eller det lämpligen bör överlämnas
åt Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen att i administrativ väg
bestämma dlensamma må i detta sammanhang lämnas därhän. Att minimitiden
från alla de synpunkter, som enligt vad förut sagts över huvud taget
motivera en tids enrumsbehandling vid strafftidens början, bör sättas
kortare för de ungdomliga fångarna med deras oftast känsligare och mera
lättillgängliga sinnen, än för de till mogen ålder komna fångarna, torde
utan vidare vara klart.
Med stöd av vad nu anförts har jag kommit till den uppfattningen,
att nu ifrågavarande minimitid, som för närvarande är bestämd för dem,
som vid straffets början ej fyllt 20 år, till fyra månader och för övriga
fångar till ett år, bör, såsom också fångvårdsstyrelsen hemställt i sin
skrivelse av den 11 december 1923 (se ovan sid. 57—58), undergå en sänkning.
Fångvårdsstyrelsens i denna skrivelse framförda förslag gick ut på, att
minimitiden skulle sänkas till tre respektive sex månader. I detta
förslag bar jag ej att föreslå andra ändringar, än att dels, med hänsyn till
att de allra yngsta fångarna kunna antagas vara mera känsliga för
strängheten i enrumsbehandlingen, minimitiden torde böra för dem, som
vid straffets början ännu ej fyllt 18 år, sättas till endast två månader
och — i samband därmed och för att erhålla mera jämna gränser de olika
minimitiderna emellan — för övriga unga fångar bibehållas vid sin
nuvarande, längd av fyra månader, såsom fångvårdsstyrelsen också
alternativt ifrågasatt i sin skrivelse av den 25 juli 1925 (se ovan sid. 58), dels
ock ilen av fångvårdsstyrelsen i anslutning till nu gällande rätt
föreslagna åldersgränsen mellan äldre och yngre fångar av 20 år torde böra
höjas till 21 år eller till den ålder, som redan nu i praktiken är
bestämmande för, huruvida en fånge skall sändas till ett s. k. ungdomsfängelse
och där bli föremål för en efter hans ålder rättad särbehandling. Att, på
sätt fångvårdsstyrelsen i sitt nyssnämnda alternativa förslag framfört,
låta nedsättningen av minimitiden för äldre fångar från ett år till sex
månader gälla endast förstagångsförbrytare synes från den synpunkt,
som i det föregående varit avgörande vid bestämmandet av denna
minimitids längd — faran för de med ett längre cellstraff förbundna menliga
inverkningarna — ej gärna kunna komma i fråga. Av bland annat sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
