Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
ej fyllt *20 år, i regel sedan strafftidens första år gått tillända. En dylik
överflyttning skall, såvitt angår äldre fångar, i stort sett äga rum
all-deless oberoende av, hur fången uppfört sig och att fångens hållande till
straf f i helgemensamhet kan anses förbundet med fara för skadlig
inverkan från hans sida å andra fångar, blott detta ej är »förenat med
fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten». Och vad yngre
fångar angår, lägger visserligen fångens befarade skadliga inverkan på
andra fångar hinder i vägen för hans överförande till helgemensamhet
redam efter utgången av strafftidens första år, men sedan han avtjänat
tre år av strafftiden, skall han i trots härav överflyttas till
helgemensamhet. I intetdera fallet kan ens den omständigheten, att vid den
föreskrivna tidens utgång återstår allenast en mera obetydlig del av
strafftiden, hindra överflyttningen.
Med avseende fäst på de allvarliga vådor, som enligt vad ovan anförts
ostridigt äro förknippade med helgemensamheten med dess ohindrade
samvaro fångarna emellan under annan fritid än sovtid, kunna de nu
relaterade förhållandena icke betraktas annat än som synnerligen
olämpliga. Vid det förut (ovan sid. 63) nämnda exemplet med en antagen
strafftid av fem år skall en äldre fånge under de två sista åren och en
yngre fånge i regel under ej mindre än de fyra sista åren dväljas i dylik
helgemensamhet samt där möta och idka flera timmars daglig otvungen
samvaro med den ena uppsättningen efter den andra av brottslingar. Ett
dylikt sakernas tillstånd måste — hur man än söker följa lagens
bestämmelser (6 § första stycket) därom, att »genom fångarnas indelning i
grupper eller på annat lämpligt sätt skall så anordnas, att fara för skadlig
inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges» — verka i hög
grad depraverande. Vid en gemensamhet av nu ifrågavarande art blir
det säkerligen, liksom då personer av skilda kategorier eljest
sammanföras under liknande förhållanden, i regel de sämre elementen, som bli
de tongivande och trycka sin prägel på samvaron. Att dylika element
skola kunna i den utsträckning, som vår nu gällande rätt tillstäd jer, för
att ej säga bjuder, sammanföras med andra fångar under
helgemensam-hetens otvungna former, kan ej anses stå i god överensstämmelse med
en rätt fångvård, vilken — på sätt fångvårdsstyrelsen framhåller (ovan
sid. 56) — förutsätter, att »de sämsta elementen avskiljas från samvaron
med andra, så långt förhållandena medgiva». Fångvårdsstyrelsen kan
också sägas hava indirekt erkänt olägenheterna av det nuvarande
hel-gemensamhetsstraffet, då styrelsen (se ovan längre ned på samma sida)
gör gällande, att »det endast är den oundvikliga faran av en persons
alltför långvariga avstängning från sällskap ej blott under arbetet utan
kanske än mer under fritiden, som nödvändiggör detta allmänna
gemen-samhetsstraffs bibehållande». Detta yttrande fälldes redan år 1923, alltså
endast två år efter den s. k. mellanformens (arbetsgemensamhetens)
införande. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida yttrandet, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
