- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
77

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

77

varande egenskap av en huvudstrafform, utan överflyttandet dit skulle
utgöra en speciell förmån, avsedd att åtnjutas endast av ett relativt
fåtal fångar. Huruvida denna förmån lämpligen bör, såsom många andra
förmåner, inordnas som ett led i det vid fångbehandlingen tillämpade
progressivsystemet och väl i så fall bilda, näst villkorlig frigivning, den
sista etappen i detta system, är ett rent fångvårdsspörsmål, som här
lämnas å. sido.

Men, frågar man sig, hur skall då förfaras med de fångar med
långvariga frihetsstraff, på livstid eller i allt fall på flera år, vilka på grund
av sitt uppförande eller befarade dåliga inflytande på andra fångar ej
anses kunna överflyttas till »stjärnklassen»? Ehuru, såsom redan
framhållits, med den »uppmjukning» av mellanformen (arbetsgemensamheten),
som i det föregående skisserats, någon större fara knappast torde
förefinnas, för att fångarnas förvaring i cell under den tid på dagen, då de
äro varken sysselsatta i gemensamhetsarbete eller förda tillsammans vid
gudstjänst, undervisning, kroppsövningar eller sådan fostrande förströelse,
som ovan nämnts, skall medföra några större olägenheter i
fångvårdshän-seende, kunna emellertid fall tänkas, då övervägande skäl tala för att
även sådana icke-»stjärnklassfångar» överflyttas till helgemensamhet.
Dylika fall äro dels sådana, där enligt läkares utsago överflyttning bör
ske, för att fången ej skall taga skada till sin andliga eller fysiska hälsa,
och dels sådana, då på grund av straffets längd en tids hållande i
helgemensamhet före frigivningen anses erforderligt såsom en övergång till
friheten. En rätt och lämplig behandling av dessa fångar, vilka ju få
förutsättas ej vara av det bästa slaget, får betraktas som ett synnerligen
svårlöst problem. Att de ej böra sammanföras med »stjärnklassfångar»
är självklart, och att sammanföra dem med varandra är naturligtvis ej
heller bra. Det gamla talet om »verkliga högskolor för brott» skulle
måhända med skäl få tillämpning på dylika gemensamhetsavdelningar.
Vid valet mellan de nu nämnda två utvägarna — någon tredje lärer
knappast erbjuda sig — torde emellertid den sist omnämnda vara den
enda, som kan komma i fråga. Det gäller då att dels, i den mån så är
förenligt med samvarons syfte, begränsa tiden för densamma, dels söka
finna tjänliga medel för att i möjligaste mån neutralisera de olämpliga
verkningarna av anordningen i fråga. I förra avseendet torde vara
tillräckligt, att för denna kategori av fångar samvaron inskränkes till att
omfatta endast exempelvis några timmar under sön- och helgdagar
samt en eller annan veckodag, i nära anslutning således till vad
enligt 1929 års förut omnämnda preussiska förordning fallet är med
fångar i där avsedd »mellananstalt» (se ovan sid. 37). För denna
kategori fångar skulle alltså ej behöva finnas några särskilda
gemensamhets-avdelningar med bostadsceller och gemensamhetsrum inneslutna inom en
och samma avdelning, utan vara tillfyllest med särskilda, för sig belägna
dagrum, vilka skulle kunna utnyttjas än för den ena och än för den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free