- Project Runeberg -  Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendet /
127

(1931) [MARC] Author: Sven Axel Eschelsson Hagströmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

127

som res’ervfangelser. De äldre anstalter, som skulle helt nedläggas skulle
alltså — frånsett kronohäktet i Varberg, vars verksamhet enligt vad
Kungl. Maj:t bestämt redan upphört fr. o. m. den 1 juli 1931 — utgöras
av nyssnämnda fyra kronohäkten i Norrtälje, Karlshamn, Ängelholm
oeh Uddevalla. Nedläggandet av åtminstone vissa av dessa kronohäkten
har, på grund av deras ytterst ringa beläggning, länge ansetts påkallat.
Medeltalssiffran för fångar på dessa små anstalter har, på sätt framgår
av bil. 16 kolumnerna 5-—9, under femårsperioden 1925—1929 ungefär
utgjort i Norrtälje 3, i Karlshamn 21/!, i Ängelholm 1V* och i Uddevalla 9.
Att för allenast dylika ringa antal fångar bibehålla anstalter med —
frånsett tillsyningsman, predikant oeh läkare — en sammanlagd personal
om ej mindre än 16 ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare måste
framstå såsom från ekonomisk synpunkt absurt.

De försök, som redan gjorts att få åtminstone ett par av dessa små
kronohäkten nedlagda, hava visat, att vissa svårigheter härvid föreligga
på den grund, att vederbörande städer och tingslag vid kronoliäktenas
tillkomst på ett eller annat sätt ekonomiskt bidragit till deras uppförande,
mot det att städerna eller tingslagen skulle för all framtid bliva befriade
från skyldighet att hålla egna häkten eller ock komma i åtnjutande av
andra förmåner. Denna omständighet synes dock i förekommande fall ej
böra hindra, att en för alla parter antaglig överenskommelse,
möjliggörande anstaltsnedläggandet, kommer till stånd. Skulle sådan
överenskommelse eji kunna åvägabringas, torde knappast annan utväg återstå, än att
i lagstiftningsväg skapas förutsättning för att staten skall kunna
tvångsvis »frånlösa sig» densamma i nu förevarande avseende åliggande
förpliktelser. Att en gång långt tillbaka i tiden — under helt andra
förhållanden än de, som nu råda — staten åtagit sig en förpliktelse av dylik art,
hör nämligen ej rimligtvis få lägga hinder i vägen för ett ordnande av
hithörande frågor på det numera mest ändamålsenliga sättet, blott
vederbörande på annat sätt erhålla full kompensation för vad de sålunda
tvingas att avstå från.

Att utöver vad sålunda föreslagits företaga indragningar av
fångvårds-anstalter torde vara ogörligt. Enligt planen skulle för varje län finnas
ett fängelse, som antingen jämte annan uppgift eller också uteslutande
har att tillgodose det lokala behovet. Endast i Östergötlands län, där
såväl Norrköpingsanstalten som Linköpingsfängelset skulle tjäna som
örtsfängelser, samt i tre norrländska län, nämligen Gävleborgs, Västernorrlands
och Norrbottens län, skulle finnas tvenne fängelser med bl. a. nu
förevarande uppgift. Att nedlägga kronohäktesavdelningen i Norrköping
torde, med hänsyn till bl. a. denna stads storlek, icke kunna ifrågakomma,
helst som därigenom knappast skulle göras någon besparing; och att
indraga nägot av de nuvarande norrländska fängelserna lärer ej heller
kunna förordas. Mot en dylik åtgärd tala de stora avstånden i denna del av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:19:43 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sou1931-36/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free