Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gleb Aleksejev: Ingen återvändo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugnade ansikte i riktning mot Berlin och kyrkogården
och viskade:
— Manjetjka, döm mig inte... jag står inte ut
längre.
IV
Därefter kommo dagar av lugn väntan, dagar av
hopp, som glödde som små osynliga bloss för att
slutligen flamma upp i en enda stor eld.
I lägret såg man snett på Sjorotjkin. Med
bitterhet sade general Golobzov:
— Ännu en som lämnat golgatavägen och kastat
av sig törnekronan.
Men Sjorotjkin förstod, att i deras föreställning
var törnekronan den enda ursäkten för de dagar, som
gingo dessa onyttiga människor sysslolöst förbi...
I ljuset av den lugna väntan tycktes mycket av det,
som var i går, oförlåtligt och onödigt — framför
allt de fyra emigrantåren. Det var som om de aldrig
varit, som om de aldrig funnits till.
Han mindes resan från Novorossijsk på en
kolläktare. Som sill voro de instuvade i lastrummet,
alla de som fångats i den gemensamma olyckans
garn. Han mindes, hur han, stapplande efter tyfusen,
gick ut med Manjetjka på däcket — havet låg
blankt och öppnade en bred väg ut mot världen. Han
tog Manjetjka vid handen, och kämpande med tårarna
viskade han: »Gud vare med Ryssland, Manja! Det
har bedragit oss. Vi ska försöka klara oss ändå»...
Och han mindes, hur gendarmen på den första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 21:02:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sovjet14/0025.html
