Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ilja Ehrenburg: Den gamle buntmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN GAMLE BUNTMAKAREN 45
Sjechtel bor högst uppe i ett förfallet arbetarhus.
Det ligger avlägset, i Saretje, och till Sjechtel komma
de först på morgonen. Den ena våningen efter den
andra skriker — och tystnar. I det angränsande
rummet tjuter urmakaren Fucher. Han begråter fyrtio
olycksaliga år och kundernas klockor. Men Sjechtel
står bredvid lampan. Han ber. Lampljuset har brunnit
ned och andas tungt. Snart dör det. Men Sjechtel kan
böneorden utantill. Han mumlar: »Döden är ljuv och
lätt inför dig»... Dessa ord betyda ingenting, de
lukta damm, nejlikor, ålderdom. De äro blott
böneord.
Då kommer en av segrarna. Det är en enfaldig,
jättelik yngling med två kors hängande om halsen.
Han är dyster som natten. Med avsikt stampar han i
golvet och försöker till och med blänka käckt med
örhängena, men hans andedrag äro fulla av oro — han
andas i takt med lampljuset.
Då Sjechtel får se den svagt glänsande bajonetten,
ryggar han tillbaka. Inkräktarens ansikte lyser upp
av ett leende.
— Är du rädd, din hund?...
Han känner ju icke Sjechtel. Han tror, att Sjechtel
verkligen är rädd, att Sjechtel kommer som de andra,
krypande på golvet, tiggande om sitt liv, jämrande
sig för barnens, för barnbarnens skull, kyssande de
tjärluktande stövlarna. Låt honom plågas, den
hunden !... Det var kanske hans son, som brände ned
den vita gården långt därifrån i den höga solens
och det gyllene vetets land? I segrarens töckniga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
