Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vera Inber: Maja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beträffar, som också hette Adrian, så tittade han inte
en gång in i affären. Efter faderns död sålde han
den och öppnade en frukthandel, men han skötte
den inte själv, utan anställde en föreståndare. Han
reste till utlandet, levde länge där, gifte sig inte.
Sedan återvände han till sin fädernestad, byggde
om farfaderns hus och bosatte sig där för alltid. Han
byggde inte bara om huset, utan smyckade det också
mycket vackert. Farfaderns persiska schal led inte
längre i sin ensamhet. Den fick en hel kollektion
väninnor, likadana schalar och alla lika äkta
persiska. Dessutom tavlor, statyer, gamla möbler,
dyrbara spetsar och stenar — kort sagt allt en rik
människa kan bestå sig med.
Så levde den unge Stavraki, tills också han blev en
gubbe. Men då inträffade revolutionen.
En befallning utfärdades, att alla vackra saker
skulle tillhöra alla, men att man inte fick ta dem
med sig hem. De måste förvaras i ett särskilt hus,
som kallades museum, och på söndagarna, ja, till
och med på vardagarna utom måndagarna hade var
och en rätt att se på dem, bara man inte vidrörde
dem med fingrarna.
På så sätt förvandlades Adrian Stavrakis hem till
museum och dess forna ägare till museiföreståndare.
Det var meningslöst att ta någon annan i hans ställe.
Han var gammal och sjuklig, men det viktigaste var,
att han visste, hur man skulle sköta konstsaker.
Han fick ett hörnrum för egen räkning, där förut en
stor, vit staty varit placerad, som föreställde en naken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
