Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAN FYRA PA NATTEN 109
— Ödet, Maria Vasiljevna. Först valde jag för
länge — jag var ju så ung, så kom kriget,
revolutionen ... nå ... och nu som ni ser...
— Berätta, hur ni blev kär. Det är nämligen så
svårt att tro...
— Varför är det så svårt att tro?
— Ni kan visst inte älska något annat än er
balalajka.
— Gitarr, min nådiga, gitarr.
— Det gör väl detsamma. Berätta bara!
Jag kände mig lite generad i början — kärlek, det
är en så delikat sak. Men jag hade ändå lust att
berätta allt på ett så sorglustigt sätt, att Maria
Vasiljevna skulle skratta men samtidigt tycka synd om
mig. Man talar ju alltid om sitt förflutna på det
sättet, med ett litet leende. Och så berättade jag om
Nadjenka, en flicka, jag känt. Hon brukade alltid
skratta. Hade man bara hört hennes skratt en enda
gång, glömde man det aldrig. Vi tänkte redan på
giftermål, då jag en gång tog henne med mig till
ett litterärt möte i Proletkult. Min Nadjenka hörde
på, och så sade hon plötsligt:
— Jag vill också skriva vers.
Nå, varför inte. Varje dumbom skriver vers
nuförtiden. Dessa poeter strövar omkring i hela koppel
som hundar på våren. Det gäller bara att skriva på.
Omkring en vecka senare visade Nadjenka en
skrivbok för mig.
— Läs det här, sade hon.
Jag öppnade boken. Gode gud! Hela skrivboken
var fullklottrad. Hon hade antagligen skrivit dag och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
