Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 ALEXANDER JAKOVLEV
natt. Dikterna var förstås mycket dåliga. Jag läste
igenom dem och sade:
— Du skriver bra, Nadja, mycket bra.
Hon sken upp och blev fundersam.
— Ska jag kanske läsa upp dem i den litterära
cirkeln?
Jag blev förskräckt, avrådde, men hon sade:
— Du säger ju själv, att de är bra. Jag ska
läsa upp dem...
Och nästa vecka läste hon upp dem. Med en
sådan där silverstämma, förstår ni, och så rodnade
hon och blev så söt, miljoner gånger vackrare än
alla dikter i världen. Alla ynglingarna, som var
närvarande på sammankomsten, såg glupskt på henne,
som om hon varit något ätbart. För att säga
sanningen visade sig dikterna ännu jämmerligare vid
uppläsningen, och om inte Nadja deklamerat dem själv,
hade det blivit fiasko. Men nu hörde alla på. Och
efter uppläsningen kom en tjock karl i sammetskavaj
fram till henne, stövlar till knäna, fingrade på
fyrtiotvå knappar — det var inte en poet, utan en lyrisk
sprakfåle. Hans feta kinder guppade, och han sade
till Nadjenka:
— Ni är verkligen genial! Vilka bilder, vilka
assonanser!
Och han himlade sig och rullade med ögonen,
den skurken, precis som av förtjusning. Det steg
Nadjenka åt huvudet. Hon hade inte anat, att hon
var en så genial diktarinna.
Vi gick också tillsammans hem den kvällen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
