Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAN FYRA PA NATTEN m
hon talade knappt med mig. Tänk bara, en genial
poet, och bredvid henne, jag — en enkel människa!
Det blåste kallt i mitt bröst... hm, ja.
Sedan gick min Nadjenka ofta på de litterära
sammankomsterna. Men hon bad inte, att jag skulle göra
henne sällskap. Nå ja, då gick jag ensam. Var där
två gånger. Satte mig i ett hörn och såg på. Kring
Nadjenka fjantade inte en, utan fem hjältar och
viskade i hennes högra öra och i det vänstra.
Nadjenka strålade. Då slutade jag upp att gå dit. Varför
skulle jag reta upp mig i onödan?
Ungefär en månad därefter kom Nadjenkas mor
springande alldeles upprörd — vi bodde inte långt
från varandra.
— Var är Nadjenka? frågade hon.
— Hur ska jag kunna veta det?
— Ni går ju tillsammans, sade hon, ni är ju
hennes fästman.
— Nej, svarade jag, jag har inte träffat henne
på en månad. Och hennes fästman var jag bara
så länge, hon inte var en genial poetissa...
Jag tyckte synd om gumman, men var på samma
gång glad — gudskelov, att jag inte gift mig med en
så lättsinnig flicka.
Och sedan fick jag höra från annat håll, att min
Nadjenka gick ur hand i hand.
Så träffade jag henne efter ett halvt år. Hon var
mager, och det lyste fasa ur hennes ögon. A hå hå!
Det syntes genast — de lyriska hingstarna hade ätit
upp min stackars Nadjenka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
