Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Jakovlev: Klockan fyra på natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOCKAN FYRA PA NATTEN
5
Jag kände, att hon grät.
Det är inte så lite, hon önskar sig, tänkte jag.
— Tss... tss där borta! hyssjade man åt oss.
Vi teg, men hon steg tyst upp och lämnade
teatern, och jag nörde, hur man brummade i mörkret
bakom henne, då hon trängde sig fram mellan
bänkarna. Jag satt kvar till slutet. Trodde först, att jag
skulle hinna fatt henne. Nej, det lyckades inte. Så gick
jag ensam hem. En tanke snurrade envist runt i
huvudet på mig: hösten kommer. Nå, än sen? Den
hade ju redan kommit. Regnet silade. Inte starkt, men
i små droppar — ett riktigt höstregn.
Man blir så vemodig, när det regnar så där,
särskilt om man är alldeles ensam. Jag avskyr sådana
kvällar. Man vet inte, vad man ska ta sig till... Då
tar jag ner gitarren från väggen.
»Sjung åtminstone du med mig...»
Det blir liksom lättare då.
Den gången var jag också så tungsint. Här levde
jag ensam — gud vet varför? Något mål? Det hade
jag inte. En ungkarl. Fem år går, och det kommer
att lukta hund om mig, ty en riktig ingrodd ungkarl
luktar alltid hund.
Och varför just en himmel med diamanter?... Jag
skulle vara nöjd med något enklare, utan diamanter.
Om det inte hade varit så jämmerliga tider, skulle
jag ha skaffat mig någon hustru... Det är klart,
att det inte fick vara en sådan kraftmänniska som
hon, och ingen poetissa heller, överhuvudtaget inte
någon med fördärvad fantasi, ty kvinnorna i vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
