Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leonid Leonov: Handen i fönstret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANDEN I FÖNSTRET 127
minen. Klangen var enkel, vek, så att den rörde oss.
Jag satte mig på en vedkubbe och tänkte: »Vi kan
vänta, tills hon blir färdig. Tålamod har vi ju vant
oss vid från vår tidigaste barndom.»
Och hon spelade för oss. Tänk bara, ibland var
det som rosor, något så varmt och mjukt. Hon med
mustaschen snarkade redan, men flickan fladdrade
bara på. Jag satt där som ett skalat ägg, vågade
inte lyfta en hand, kände mig skamsen till mods.
Och fiolen, så bräcklig, med ett finger kunde man
trycka sönder den — så bräcklig var den, och ett
sådant ljud!
Jag kände mig ledsen, jag var nära att
stortjuta. Jag sprang upp från min plats och störtade
fram till Aristarch, och han stod också där med ett
ansikte, vitt som skummet i en omskakad butelj.
Vi skramlade just över en bro.
— Det där spelar hon för mig, viskade Aristarch.
Men jag hörde inte på hoinom, utan kände bara,
att mitt ansikte förvreds. Plötsligt drevs jag mot
fönstret. Jag såg järnstången, men ingen hand höll i
den...
Så spelade hon för oss hela vägen utan avbrott,
ända till nästa station. Efteråt var jag förstås arg,
att hon slapp undan oss. Och där ute blåste vinden
hårt. Genom springorna svedde oss kölden.
— Bara för att lura er, spelade hon, sade Andrusja
Podprijatov.
— Hop ville knäcka oss, tillade Juda och slutade
sin berättelse. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
