Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vladimir Lidin: En människoson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 VLADIMIR LIDIN
stenarna i hennes öron. Han såg de små stenarna
och visste inte, hur det gick till att han sträckte
fram armarna och tog Varja om livet. Något sådant
hade aldrig förr hänt honom. Då blevo Varjas ögon
sneda, så nära kom hon honom, och hastigt och
sakligt viskade hon:
— Inte nu, bara jag blir färdig med arbetet
kommer jag, och jag som trodde, att du, Skvorez, inte
brydde dig om sådant. Man berättar så mycket om
dig, och då är du en sådan...
Skvorez gick tillbaka hem. Han visste inte, vad han
skulle ta sig till, och tände inte något ljus på kvällen.
Flickan kom, skrapade mot den stängda luckan,
väntade en stund och gick sedan. Så slutade denna
underliga händelse för Skvorez, och han återvände till
sina små djur. Här förstod han allt, och djuren sågo
på honom med uppriktiga, lidande ögon. Kattorna,
som nyligen fått ungar, lågo på hans säng, och
valparna lekte med läderbitar och skor, som han fått till
lagning. De hoppade undan, skällde, kastade sig
sedan med framtassarna över läderbitarna igen och
släpade dem till sist under sängen. Där sleto de
fullständigt sönder dem under vällustigt morrande.
På sommaren, då staden torkat ut i solen som en
pöl och tjäran värmts upp på staketen, gingo de
hungrande genom staden. De gingo i horder för
att dö i öster. Hjulen på deras vagnar knarrade
hemskt. De hungrande gingo i tre dagar genom
staden, där de lämnade kvar sina döende och sina
barn. Barnen blevo efter i varje stad. De ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>