Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vladimir Lidin: En människoson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄNNISKOSON
139
— Nå ja, det är bra. Bara jag får ordentlig
kost... och så är bastskorna utslitna...
Hans trasiga bondskor hängde på ett snöre vid
skärpet.
— Mat ska du få, så du blir mätt, svarade Skvorez,
och dina bastskor ska jag bära ut på fältet och låta
kråkorna göra bo av dem. Vi ska göra finfina
stadsskor åt dig.
Grisjka tänkte efter ett ögonblick och frågade
allvarligt (han sålde sig inte billigt):
— Varm kost eller uppvärmda rester?
Pojken drog fastare åt repet kring sin
skörbjuggs-mage, och Skvorez sade vänligt:
— Vi kan ju bestämma att om maten blir dålig,
så kan du sluta.
Så enades de, och Grisjka, Grigorij Semjonovitj
Tebelev, stannade hos Skvorez. Han hade gått över
stäppen som en åkersork och krupit in i det första
hålet. Skvorez gjorde i ordning en bädd åt honom
ovanpå ugnen, var försiktig med maten de första
dagarna, och Grisjka såg med dystra ögon från sin
upphöjda plats, hur Skvorez tvinnade becktråden och
slog in pliggarna. Så låg han två dagar, och på den
tredje började Skvorez vänja honom vid arbetet.
Han gav honom pengar och skickade honom till
boden efter fotogen. Grisjka tog pengarna, drog på
sig Skvorez’ stora, uttrampade filtstövlar och gick ut
på gården. Där såg han sig länge omkring, kisade
mot julihimlen och kliade sig i huvudet. Grisjka
gick bort, var försvunnen ända till kvällen och kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
