Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boris Pilnjak: Godset Belokonsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 BORIS PILNJAK
Fursten hade stigit upp i den blåa gryningen och
gått ut på fälten. Hela dagen strövade han omkring,
sög k de sista höstdagarnas vinstarka luft,
lyssnade till de bortdragande flyttfåglarnas rop...
Fursten var ogift, inte längre ung, hade älskat, erövrat
många hjärtan, upplevat smärtsamma besvikelser. Allt
som var kvar — ett stilla vemod.
Han hade insupit giftet från den aristokratiska
Povarskajagatan i Moskva, njutit bok och kvinna och
det höstliga Belokonsks vemod — hans ätts
stamgods, där han alltid brukade tillbringa hösten. Nu
drev han utan mål över de öde fälten. I sänkorna
flammade asparna i purpur, bakom honom på en
kulle reste sig den vita herrgårdsbyggnaden över den
kalnande parkens violetta buskar. Ändlösa vidder
öppnade sig framför honom i kristallklart blått. Håret
vid hans tinningar hade redan glesnat och grånat.
Ingenting kunde hållas kvar, ingenting återkallas.
På fältet mötte han en bonde i fårskinnspäls, den
oförgänglige, evige bonden, på en vagn full med
säckar. Bonden tog av sig mössan, stannade sin
skinkmärr, väntade, medan fursten gick förbi, t
— God dag, ers nåd!
Han smackade med tungan, drog åt tömmarna,
körde ett stycke, stannade igen, ropade:
— Ers nåd, kom hit ett tag, jag vill säga dig
något!
Fursten gick tillbaka till honom. Bondens ansikte
var alldeles hårbevuxet och fullt med rynkor. Det
var en gubbe.
— Vad tänker du nu ta dig till, herre?
A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
