Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boris Pilnjak: Godset Belokonsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 BORIS PILNJAK
han åter bort med oförrättat ärende. Hustrun hade
träffat hans mest sårbara punkt — alla välbärgade
bönder hade vänt honom ryggen, i hans kommitté
sutto bara fattiglappar, som i vilket fall som helst
inte hade något att förlora. Han gick genom byn,
genom herrskapsparken. Det lyste ännu i stallet.
Han gick dit för att se efter vad som stoid på —
bondpojkarna spelade kort, rökte. Koloturov stod
tyst en stund, sade sedan dystert:
. — Det går inte an, pojkar, ni kan sätta eld på
allt.
— Nå, än sen? Varför är du så rädd för
främmande egendom?
— Det är inte främmande, det är vår egen.
Han vände sig om, gick. Pojkarna ropade efter
honom:
— Farbror Ivan, du har nyckeln till
brännvinskällaren? Det finns vodka där. Lämnar du inte
nyckeln åt oss, så bryter vi upp källardörren^
I herrgårdsbyggnaden var det mörkt, dödsstilla.
Fursten bodde ännu i salongen. Bonden kände sig så
bortkommen, så kuslig till mods i de stora rummen.
Gick in i kansliet, den forna matsalen, tände en
lampa. Han var mycket noga med att det skulle
vara snyggt, och där lågo svarta jordklumpar igen på
golvet, indragna av bondstövlar. Det var omöjligt att
förstå det: varför lämnade furstens stövlar inte
sådana spår efter sig? Han böjde sig ned, skrapade
tillsammans jordklumparna, kastade ut dem genom
fönstret, hämtade en kvast, sopade rent golvet. Sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
