Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrej Platonov: En mästares tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68 ANDREJ PLATONOV
" -tt- Du kommer inte att dö, det inbillar du dig
bara.
— Jag dör, på mitt hedersord, jag dör, Zachar
Pavlovitj! utropade vagabanden, rädd för att säga en
osanning. Tarmarna är i olag. Jag har en stor mask
i mig. Den har sugit ut hela mitt blod...
Vagabonden lade sig på rygg.
— Vad tycker du, ska jag vara rädd eller inte?
— Var inte rädd! svarade Zachar Pavlovitj
bestämt. Jag skulle själv inte ha något emot att dö
nu, men ser du, jag är upptagen med mina grejor,
Vagabonden var täcksam för den andres medkänsla
och dog lugnt på kvällen. Zachar Pavlovitj hade
just gått till floden för att bada, och då hain kom
tillbaka, var vagabonden redan kall.
På natten vaknade Zachar Pavlovitj och lyssnade
till regnet — det andra regnfallet sedan april.
Vagabonden skulle allt blivit förvånad, tänkte
Zachar Pavlovitj. Men vagabonden låg ensam i
mörkret under det jämnt strömmande regnet och
svällde långsamt.
Genom det sömniga regnet i den vindstilla natten
sjöng någon dovt och sorgset — långt borta. Där,
varifrån sången kom, regnade det nog inte där
var nog dag. Zachar Pavlovitj glömde genast
vagabonden, vädret, hungern och steg upp. Långt bort
surrade en maskin dovt, ett levande, arbetande
lokomotiv. Zachar Pavlovitj gick ut ur sin håla, stod
en stund i det varma regnet, som gnolade om
jordens oändliga vidder. De mörka träden slumrade
under det lugna regnets smekning. De kände sig
L^_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
