Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andrej Platonov: En mästares tillkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄSTARES TILLKOMST 175
— Det skadar inte att försöka, Dmitrij Ivanovitj.
Försök bara, sen kan du berätta för oss, hur det
var där nere.
Dmitrij Ivanovitj försökte — han drogs upp ur
sjön efter tre dagar och begrovs utanför inhägnaden
till byns kyrkogård.
Just nu gick Zachar Pavlovitj förbi
begravningsplatsen och sökte fiskarens grav utanför staketet.
Den var utan kors. Fiskaren hade inte förbittrat
någons hjärta med sin död, ingen människa sörjde
honom, ty han hade inte dött av sjukdom utan på
grund av sin nyfikna hjärna. Han hade tidigt
förlorat sin hustru. Sonen var minderårig och levde
hos främmande människor.
Zachar Pavlovitj var med på begravningen och
förde pojken vid handen. En snäll och förståndig
pojke, lik modern — kanske fadèrn. Var fanns han
nu? Antagligen var han en av de första, som dött
under dessa hungerår — han var ju föräldralös.
Pojken hade gått bakom faderns kista, utan tårar,
allvarsam.
— Farbror Zachar, har pappa gjort det med
avsikt?
— Inte med avsikt, Sasja, utan av dumhet. Och
du får lida för det. Det dröjer nog, innan han
kommer att fiska igen.
— Och varför gråter tanterna?
— För att de är käringar!
Då kistan ställdes ned vid graven, ville ingen ta
farväl av den döde. Zachar Pavlovitj föll på knä och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
