Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
196
PANTELEIMON ROMANOV
taget ville kasta sig efter dottern med knytnävarna,
men han stannade och sade bara, i det han slog ut
med armarna:
— Det är ett satans släkte, som växer upp nu!...
Mest av allt retade det honom, att fästmannen inte
ville ha någon hemgift. Han blir nog snart
hemlös, då han inte förstår att uppskatta pengar,
tänkte han. Själv var Spiridon en ganska välbärgad
bonde, som arbetade året runt, utan att skona sig.
På helgdagarna tog han på sig sin bästa rock och
gick till kyrkan eller åkte till torget, där han strövade
omkring med piskan i handen mellan vagnsraderna
och brödstånden för att ta reda på hur mycket det
ena och det andra kostade och för att slutligen vid
avresan från staden köpa en påse mjuka kringlor åt
sin hustru.
Fast han aldrig i ord gav uttryck åt sin kärlek
till hustrun, så gick han alltid ut på vägen, när hon
ibland rest ensam till staden och dröjde för länge,
för att se om hon inte syntes till. Men han aktade
sig för att låta människorna märka, att han var
orolig och väntade otåligt.
Han talade bara om hushållet med henne.
Nu blev Spiridon tystlåten och lättretlig. När
han drack, tändes en vild eld i hans ögon, han
blev alldeles utom sig och började slåss.
Det var på ett hår när, att han en gång i nyktert
tillstånd hade slagit ihjäl Semka — taktäckaren, en
liten lurvig bonde, då denne fnissande gratulerade
honom för »den goda brudgummen och hans
partitrohet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
