Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN B LA A KLÄNNINGEN 207
— En hemlös... hemgift vill han inte ha, sätter
inte värde på pengar... hon blir olycklig med
honom... han kommer inte att älska henne länge...
— Inte kan man tala om kärlek där! sade
Spiridon med samma tonfall.
— Jag lever nog inte mer än två dar till...
utsliten,... sade Alena, stönande av smärta och låg
några ögonblick orörlig, med slutna ögon.
Det började klia i Spiridons ögon och rycka i
näsan — tårarna ville tränga fram. Han tänkte på
att hon, fastän döende, bara bekymrade sig om
honom, medan hain själv mer än en gång grubblat
över grannarnas förslag. Då han mest av allt var
rädd om sina pengar, tyckte han, att det var synd att
ta en människa i sin tjänst. Men han kunde ju inte
reda sig ensam efter hennes död...
Alena slog upp ögonen, vände sitt huvud på den
hårda sjukhuskudden mot Spiridon, såg på honom
och sade skyggt och osäkert:
— Du kan låta begrava mig i den blåa
klänningen ,... det är ditt minne... jag har aldrig haft
den på mig,... tittade bara på den ibland...
— Det är synd, svarade Spiridon efter en stund,
varför ska den onödigt multna bort i jorden? Låt
Ustinja hellre få den.
— Ja visst, ja... det gör ju ingenting. Där uppe
bryr man sig väl inte om hur jag är klädd, sade
Alena med matt röst, och på hennes läppar skymtade
skuggan av ett svagt leende. Det var, som om någon
varnat mig..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
