Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Panteleimon Romanov: Den blåa klänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 PANTELEIMON ROMANOV
Hon tystnade, andades hastigt och svagt. Spiridon
väntade, men eftersom hon teg, frågade han:
— Varnat? Vad då för?
— Att jag inte tog på mig den där klänningen...
den skulle nog ha förstörts... du skulle ha skurit
sönder den.
Spiridons ögon började åter att klia, och det
kändes, som om en klump fastnat i halsen.
— A, prat... människan är mera värd än en
klänning, sade han och slog avvärjande ut med
handen.
— Mera värd... människan... Jag ville redan
ta den på mig, men tog sen av den igen, det var
som gud ville rädda den.
Spiridon torkade ögonen i smyg med sin mössa,
och som ett fjun fastnade en bit vadd ur fodret på
näsan. Spiridon märkte det inte.
Alena ville säga det åt honom, men det kostade
henne tydligen alltför stor möda,. Hon sade
ingenting, utan såg bara på vadden, som drog hennes
uppmärksamhet till sig.
Spiridon betraktade spänt sin hustru och
förstod, att hon aldrig mer skulle stiga upp och att
hon själv visste det. Och åter pressades hans hals
ihop som i spasmer, av sorg och medlidande med den
människa, som han levat tillsammans med hela sitt
liv.
Alena märkte hans förstämning. Hon tyckte, att det
var synd om mannen, och för att lugna och trösta
honom sade hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
