Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTE HERREN
245
skära näsduk, snöt sig, tog mig under armen och
sade, i det han pekade på Subov med fingret:
— Han brände ner det. Brände ner sitt Subovo.
Det var hans högmod, som drev honom till det...
För att bönderna inte skulle få något. Och gick bort
nästan naken. Bara i underkläderna. Till och med
ringen tog han från fingret och kastade i elden.
Bönderna söker den än i dag på brandstället.
Gubben skrattade igen. Denna gång skrattade han
länge, drog två gånger fram den skära näsduken,
snöt sig, svängde med armarna och torkade bort
tårarna...
Jag såg på Gavrila Vasiljevitj. Han satt på marken
med benen i kors under sig. Fullständig likgiltighet
var präglad i hans ansikte. Han vaggade sakta på
kroppen, käkarna rörde sig långsamt — han tuggade
på en brödbit.
Gubbens berättelse
— Ack, ärade kamrat, sade gubben, hur mycket
är väl en människa värd? Med alla sina förtjänster
är en människa inte mer värd än tre kopek. Titta
bara! Där sitter en man med korslagda ben som
en turk och har inga sorger... Allt har han glömt,
ingenting minns han, och annat blod flyter i hans
ådror.
Vem är det, som sitter där, ärade kamrat? Det är
Gavrila Vasiljevitj Subov, på sin tid den underligaste
och högmodigaste mannen i hela Ryssland. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
