Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 M I CHAIL SOSTJENKO
trettio år sen hade varje osnuten gatpojke reda på
hans namn. Han levde i Moskva, och han var inte
berömd, för att han slösade bort över en miljon på
fransyskor, utan för att han var så otroligt högmodig.
Han bröstade sig över allt: sitt namn, sin
hållning, sina rikedomar och att salig tsaren spelat dam
med honom och vänskapligt klappat honom på
kinden.
Det gick alla möjliga roliga historier om hans
gränslösa fåfänga. Man berättade, att han alltid
brukade skaffa sig de vackraste kvinnorna till
älskarinnor. De allra vackraste. Men en känd baron
uppenbarade sig en gång med en så ovanligt underbar
flicka, att han genast övertrumfade Subov. Det kunde
Subov inte finna sig i. För kolossala pengar kom han
i besittning av flickan och tog henne med sig överallt
till allmänt beskådande... Men hon var en enkel
borgartös och hade trots sin underbara skönhet fula,
röda händer. Gavrila Vasiljevitj höll henne därför
instängd i två år och lät henne hela tiden bära
skinnhandskar. Och när hon tog av dem, så var
hennes händer snövita, med fina ådror..
Det var verkligen, på mitt hedersord, en
högmodig människa! Man berättade också, att han
förutom alla kronorna och titlarna brukade trycka sin
vikt — nio pud — på sina visitkort. Men det är
kanske inte sant.
Man vet bara, att han, då han fyllde fyrtio år, inte
längre kunde umgås med folk för sitt högmod och
människoförakt, och han slog sig ner på sitt gods
Subovo. Där stängde han in sig. Han besökte ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
