Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTE HERREN
247
och tog inte heller emot besök. I början kom några
mindre godsägare och hälsade på honom, men
Gavrila Vasiljevitj var mycket kall, sade du åt dem,
gav dem inte handen och lät dem inte sätta sig
i sin närvaro. Han ansåg dem alla för patrask. Några
av adelsmännen blev dödligt kränkta, men han brydde
sig inte det minsta om deras raseri.
Fem år levde han på detta sätt. På det sjätte
året hände allt. Men under de fem åren hade han
fört en så tråkig tillvaro, att vilken annan människa
som helst skulle ha hängt sig.
Han hade en älskarinna Lenjka — en enkel kvinna,
dum som en gås. Hon bodde i översta våningen,
åt hela dagarna chalva och grekiska nötter och
vräkte sig i sängen.
Gavrila Vasiljevitj gick sällan upp till henne.
Gjorde han det någon gång, talade han inte heller
med henne. Och själv var hon för resten också rädd
för honom.
Så levde han från den ena måltiden till den andra.
Dagarna i ända strövade han utan mening omkring i
sitt hus, och ingen fick komma inför hans åsyn. Och
på kvällen brukade han lägga sig i sin säng, dra
för baldakinen och befalla kammartjänaren Grisjka
att läsa för honom ur någon bok. Grisjka satte sig
i det angränsande rummet, stängde dörren till sin
herres sovrum och skrek in till honom alla möjliga
berättelser och romaner med en väldig bas.
När Gavrila Vasiljevitj någon gång var på gott
humör, brukade han gå ner på gården och befallde,
att man skulle fyra av en kanon. I sin trädgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
