Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTE HERREN 249
Vasiljevitj. När en sådan där gumma kom, tog
Gavrila Vasiljevitj emot henne, hörde noga på, men
så slog han plötsligt näven i bordet:
— Vad står du här och ljuger för?
— Ljuger? Jag erbjuder ju er en fin adelsfröken.
— Vern erbjuder du henne åt? Säg, vem åt? Vem
är jag!?
— Subov! Godsägaren Subov!
Gavrila Vasiljevitj log föraktfullt.
— Subov! Vern är Subov? Vet du, mor lilla, att
jag är inskriven i sammetsboken... Tsaren själv har
flera gånger spelat dam med mig... Då gifter jag
mig hellre med en piga, än att jag skulle gå och
krusa för en sådan där liten adelsfröken.
Gavrila Vasiljevitj sade åt sin förvaltare:
— Om jag inom ett år inte får tag på en gemål av
ädlaste blod, så gifter jag mig med Lenjka. Sen
kan hela världen gå under!
Slutligen fick man tag på en lämplig flicka åt
honom. En man uppenbarade sig och förklarade:
— Tio verst bortom Ruttna träsket lever den gamla
furstinnan Muchin. Hon har inga rikedomar, men fint
blod. Hon har en dotter. Men hur dottern ser ut,
hurudan näsa hon har till exempel — det vet ingen.
Hon kanske ser mycket bra ut och kanske haltar hon
— det vet ingen, och ingen har sett henne.
Gavrila Vasiljevitj blev mycket glad.
— Det gör ingenting, sade han, hur hon ser ut. Är
det bara ädelt blod, så är saken klar.
Han befallde, att man skulle skjuta med kanonen
och begav sig strax till furstinnan Muchin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
