Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
M I CHAIL SOSTJENKO
Han kom fram. Väntade. Den gamla kvinnan tog
emot honom. En mycket stolt gumma. I
morgonrock ... Nattmössa... Talade bara franska...
Gavrila Vasiljevitj såg på henne och var nöjd.
Ädelt blod, tänkte han. Utan tvivel.
Hon sade:
— Vad har fört er hit? Vi är ständigt ensamma
här och får aldrig besök av den högre societeten.
Gavrila Vasiljevitj svarade:
— Den högre societeten tänker jag inte alls tala
med er om. Jag har inte kommit hit för att
fånga-flugor, utan för att tala om allvarliga saker. Ta emot
mitt anbud — jag anhåller om er dotters hand.
Gumman blev alldeles paff, mumlade något för sig
själv, yrde omkring i rummet.
:"••– Hur? Vad befalls! Känner ni min dotter
Lipotjka?
— Nej, svarade Gavrila Vasiljevitj stolt, er dotter
känner jag inte och har inte heller någon hist att lära
känna henne. Men jag anhåller om hennes hand. Låt
henne komma hit och presentera sig för mig.
Den gamla blev mycket upprörd.
— Om det förhåller sig på det viset, sade hon,
gärna, gärna. Vänta bara ett ögonblick. Varsågod,
här har ni te och bakelser så länge.
Och hon försvann genom dörren.
Gavrila Vasiljevitj betraktade rummet. Såg genast,
att furstinnan Muchin inte var rik — allt var
förfallet, tyget på stolarna och sofforna utnött.
Nå ja, tänkte han, det gör detsamma. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
