Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Sostjenko: Den siste herren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SISTE HERREN
253
på Subov, tog inte av sig mössan för honom och
sade högt, så att det hördes över hela gården:
— Hans höghet, furst Muchin, låter hälsa och
säga, att han skulle ha lust att spotta ers nåd i
ansiktet.
Gavrila Vasiljevitj höll på att ramla ner från
balkongen. Och ryttaren tillade:
— Hans höghet, furst Muchin, låter hälsa, att han
förr i tiden brukade piska upp sådana där adelsmän
som ni i sitt stall.
Då de underlydande hörde sådana ord, gömde de
sig alla, och hur mycket Gavrila Vasiljevitj än skrek,
så vågade sig ändå ingen fram.
Ryttaren gav hästen ett rapp och försvann genom
porten.
Gavrila Vasiljevitj spottade av ilska, stampade med
fötterna, skrek:
— Ta fast honom! Hetsa hundarna på honom!...
Han rusade själv ner på gården, men ryttaren
var borta. Gavrila Vasiljevitj lät genast köra ut
kanonen på vägen och befallde att skjuta.
Tre gånger laddades kanonen och fyrades av, men
ryttaren syntes inte längre till — dammet yrde bara
upp på vägen.
Gavrila Vasiljevitj gick åter in, var på dåligt
humör några dagar, men lugnade sig slutligen. Han
lät kalla till sig förvaltaren och sade:
— Mitt ord bryter jag inte. Jag tänker gifta mig
med den halta furstinnan, men först vill jag straffa
och förnedra furst Vladimir. Men hur ska jag bära
mig åt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
