Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Volkov: Undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2Ö2
MICHAIL VOLKOV
ögon inte se ett grand, annars hade det varit alltför
illa.
... Den gamla vaknar på natten — lampan blinkar
vid ikonerna. I ena hörnet frälsarens lidande
ansikte, till höger sörjer madonnan, den osårbara, till
vänster Johannes döparen, som förnöjt ler mot
frälsaren, strax bredvid rynkar Nikola pannan — ett
strängt helgon. Andra guds helgon se också ned
på henne, några från ikoner, andra från bilder. Så
vänligt blicka de ned på henne, att den gamla
känner en outsäglig fröjd, som om någon av dem med
varm hand smekte hennes själ. Hon älskar och ärar
guds helgon. Får hon bara tag på en helgonbild,
genast hänger hon upp den på väggen.
Hon ber och ber, den gamla, bara om en sak ber
hon, att de skola låta stugan stå till hennes död.
Nog är den dålig — men ändå hennes egen.
Främmande bröd är bittert, det vill så lätt sätta sig på
tvären i halsen, men att vara en hemlös stackare på
gamla dar, det är ännu bittrare...
Då fader Ivan kommer med vigvattnet, skämtar
han alltid:
— Det är visst osynliga helgon, som håller ihop
din stuga, Fetinja...
Hon försöker berätta, hur hon liksom haft en syn
på morgonen, i gryningen: något av helgonen gick
utanför stugan och slog med en yxa mot väggen.
Vem det var, visste hon inte, väggen dolde ju
helgonet.
Men fader Ivan börjar sitt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
