Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Michail Volkov: Undret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDRET
267
Hon springer ut på vägen, stelnar till av fasa.
Som vargar hade timmermän slukat taket, bara
revbenen stucko fram.
Den gamla kraxar:
— Krr, krr! Hjälp, gott folk!... Vad är det för
hedningar, som stjäl en annans egendom?
Från taket svara timmermännen:
— Vad väsnas du för... vi är sovjetarbetare...
För oss gör det precis detsamma, var vi arbetar,
bara vi1 får arbeta. Man sa, att vi skulle arbeta här,
så gör vi det också... Det är hela saken.
Med stora ögon ser gumman en vagn med bräder
komma knarrande. Den kör fram till stugan. Den
gamla stelnar till som en fågelskrämma. Vad är det
för påhitt? Hon förstår rakt ingenting.
Timmermännen spika och bulta som hackspettar i
skogen. Än hit med yxan, än dit, där göra de en
skarv, där bulta de fast något. Där det är murket,
ta de en ny bräda. Och så blir stugan alldeles
förvandlad. Som en vänd päls lyser den med sina lappar.
Men det är ju inte heller meningeni, att den skall
vara vacker och prålig — huvudsaken är, att den är
varm och håller, så länge den gamla lever.
Gumman undrar:
— Vem ska bo här, gott folk? Ni tänker väl inte
jaga i väg mig från mitt gamla bo?
— Den, som bott här förut, ska väl också göra
det i fortsättningen, det är klart. Sovjet är som
ett berg för de fattiga. Inga orättvisor längre.
Sedan kommer kakelugnsmakaren, blandar till en
gröt av lera, smetar över ugnen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
