- Project Runeberg -  Spaniens storhetstid /
13

(1926) [MARC] Author: Emil Gigas
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en ofrånkomlig plikt för en man av ära att draga svärdet och tukta
belackaren. Därav alla dessa otaliga dueller, för vilka lagböckerna
förgäves sökte sätta en damm.

Lågadeln, de så kallade »hidalgos», var mycket talrik men också
till största delen fattig, och detsamma gällde om de rika
släkthuvudmännens yngre bröder, vilka voro nödsakade att söka sin lycka på
den militära eller prästerliga vägen eller i hovets förgemak. »Kyrkan
eller havet eller kungens hus» nämner ordspråket såsom de tre
egentliga vägarna till rikedom, och »havet» betecknar då den krigiske
äventyrarens färd till transoceanska länder, där han hämtade sig guld och
silver. I det hela taget upprättades en utomordentligt stor mängd
majorat, somliga löjligt små.

Ehuru titeln »don» egentligen icke var lagligen tillerkänd hidalgerna,
hade den dock efter hand kommit så mycket i bruk, att den nära nog
råkat i vanrykte. Folkhumorn skämtade också med den myckna
fattigdomen och högfärden genom att framhålla, att »don» bör såsom
titel liknas vid sista stavelsen i ordet »algodön» (bomull): man bör
icke bära den, om man icke på förhand äger »algö» (något). Ordet
hidalgo betyder nämligen i själva verket ursprungligen »son av något».
Men nu såg man ofta de adliga tiggarna såsom finare tjänare,
»escuderos», i de höga herrarnas palats, och deras kvinnliga släktingar i
»duennans» däremot svarande ställning. »Escudero» är ursprungligen
detsamma som »väpnare», det vill säga adelsmän som ännu icke
mottagit riddarslaget. Hidalger som tjänare — javäl, blott ej som
köpmän eller hantverkare eller arbetare!

Då hellre som andliga. Det var ett stånd, vars sociala inflytande,
rättigheter och rikedom befunno sig i ständigt stigande, både vad
beträffar den egentliga kyrkan och de religiösa samfunden.
Oupphörligt stiftades nya munk- och nunneordnar i mängd. År 1623
närmade sig antalet av de andliga i klostren starkt en tredjedel av landets
hela folkmängd; tre år senare översteg enbart munkklostrens antal
9,000, och flera tillkommo senare. Till och med kyrkan blev
betänksam inför detta övermått, som hade sin grund dels i en allmänt
utbredd maklighet, dels i den ständigt närda, med fruktan blandade
tanken på det tillkommande.

De stora rikedomar — bestående bland annat även av jordagods
— som i det hela tillflöto det andliga ståndet och som förnämligast
härrörde från testamentariska donationer, gåvo emellertid år 1626
cortes anledning att uttrycka sin fruktan för att hela landet skulle
bliva nämnda stånds egendom, ett uttalande, som de för övrigt gjort
redan under Karl V. De flesta av de sju ärkebiskops- och 39
biskopsdömena på Pyreneiska halvön gåvo minst 20,000 dukater i årlig inkomst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:02:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/spaniens/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free