Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det finns ej så få präst- och munkhistorier i komedierna, till och
med i Calderons — oaktat han slutade som präst — och i munken
Tirso de Molinas.
Emellertid höll man likväl troget fast vid kyrkan och dogmerna,
först och främst av oro för sin själs förtappelse, men också därför att
inan nu en gång var sammanvuxen med dem. Och till och med mera
kritiskt anlagda naturer lade band på sin kritik över åtskilliga kyrkliga
missförhållanden. Sålunda fann man sig i gudstjänstens underliga
smaklösheter, i de rätt ofta förekommande löjliga, affekterade eller
fadda predikningarna; man fann sig i att i kyrkorna höra profana visor,
omgjorda »a lo divino», eller »Gloria» och »Credo» sjungna på melodier,
vilkas ursprungligen osedliga texter voro allmänt kända. Och
vidskeplig som man var, gick man gladeligt med på vad kyrkan bjöd i detta
avseende. Man trodde på allsköns mirakelrykten, på profeterande
klosterbröder o. d., liksom också på förhäxning, såsom exempelvis
Karl II:s förhäxning genom pater Diaz, vilken blev föremål för en
mycket omtalad rättegång. Ur en alcalde (lantdomare,
magistratsperson), som var »besatt», utdrevos — heter det — år 1655 omkring
femton millioner legioner djävlar, var och en på 6,666 krigare jämte
en överste; generalen för samtliga legionerna hette Asrael. En för
sin fromhet berömd nunna från Simancas hade stort tillopp till sina
uppenbarelser och hänryckningar, men visade sig i själva verket vara
en led hycklerska, som samtidigt stod i förhållande till två eremiter
och en tredje andlig person, varför hon år 1634 blev arresterad och
straffad av inkvisitionen.
Denna fruktansvärda domstol lurade på alla, hade sina garn ute
överallt. Folkhumorns i grund och botten harmlösa gäckeri med
kyrkans tjänare och klostrens innevånare brydde den sig icke om — men
ve dem, som överträdde kyrkans moral, och ve kättarna, ja, till och
med dem, som endast hade nedärvt kättarblod! Därjämte var
inkvisitionen ett ypperligt värn för konungamakten. Det var kungabud, som
år 1480 på nytt väckt denna medeltida institution till liv i riket
Kastilien, och från de sista åren av 1400-talet fick tribunalet fullt upp att
göra med att fara strängt fram mot de nyomvända judarna, vilka
beskylldes för att i hemlighet bevara sin gamla religion (många voro
dock ej dessa; på 1490-talet hade de flesta spanska judar måst lämna
Pyreneiska halvön, därför att de icke ville avsvärja sin tro), liksom
också mot de moriska konvertiterna, de så kallade moriscos, i det
senast erövrade moriska landet, Granada.
Enhet i religiöst såväl som i statligt avseende var målet, och här
stod folkmeningen i övervägande grad på inkvisitionens sida, ty
härstamning från de otrogna och familjeförbindelse med dem skydde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
