Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En andans man var även Fernando de Herrera, Leöns samtida
(-j-1597). I en rad sonetter, vilka allt igenom röja påverkan av Petrarca,
besjöng han en spansk »Laura», som fick namnet Estrella; men hans
mest karakteristiska dikter äro hans patriotiska, högstämda oden
om portugiserkungen Sebastians nederlag i Marocko och om segern
vid Lepanto. De äro fyllda av gammaltestamentligt glödande patos
och giva i kraftigt utmejslade verser uttryck åt spanjorernas hat till
de otrogna och åt den jublande segerkänslan, då dessa blivit besegrade.
En av de yppersta, med de båda nu nämnda befryndade spanska
lyrikerna är historikern och arkeologen Rodrigo Caro, som i sjuttonde
århundradets början skrev den praktfulla dikten om romarstaden
Italicas ruiner i närheten av Sevilla. Iden om alltings förgänglighet,
uttryckt med sällspord höghet och gripande vemod, är här förenad med
stoltheten över minnena av de spanskfödda romarkejsarna Trajanus,
Hadrianus och Teodosius samt utmynnar i en strof om platsens kristne
martyr Gerontius.
Vid sidan av den förnäma lyriska poesien blomstrade emellertid
— såsom redan antytts — ständigt en i äldre former hållen lättare och
mera folklig poesi, präglad av intagande behag och graciöst lekfullt
skämt, understundom också av burlesk, saftig humor. Denna poesi
är till stor del anonym.
På prosadiktningens område satte renässansen i slutet av
1400-talet sin första mera betydande frukt i den märkliga dialogiserade
berättelsen »Celestina», som i sig innesluter frön till en senare tids
både drama och prosadiktning; denna dikts rykte spreds vida omkring
genom efterbildningar och översättningar. Men den första litterära
personlighet, som under det tidsskede, med vilket vi här sysselsätta
oss, framträdde såsom ett — om ock ej alltid efterföljansvärt —
mönster som prosaskribent både inom och utom Spanien, var
Antonio de Guevara (f 1545 vid några och sextio års ålder), Karl V:s
officielle historiograf, franciskan, inkvisitor och biskop. Han var en
produktiv författare, en didaktisk, moraliserande, politisk och religiös
tänkare. Hans böcker äro komponerade på ett underligt förvirrat sätt
och handla om allt möjligt mellan himmel och jord (han hade läst
mycket, och långt efter hans livstid talade man om »att veta så många
ting som bispen av Mondoiiedo»), men de utmärka sig för en mängd
intressanta detaljer.
Guevara är en utpräglad katolik, men jämsides härmed i sin
tankegång påverkad av renässansens humanism, både den italienska och
den erasmiskt nordiska; som kristlig-humanistisk moralist har han
dock icke bakom allt sitt skämt en Erasmus’ allvar. Men därjämte
märker man hos honom den benägenhet för att resonera hellre än att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
