Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han står på ett högre plan än andra till och med framstående och
talangfulla spanjorer; men det kan dock icke bestridas, att han på
åtskilliga punkter är lika spanskt bornerad och tidsbunden som någon.
Ett exempel är den i »Fångens historia» förekommande förälskade,
förrymda och kristnade moriska kvinnans uppförande mot sin fader.
Författarens mening är uppenbarligen, att man skall hysa sympati
för henne, därför att hon övergår till en annan tro och till ett annat
folk; men en nutidsläsare torde dock knappast kunna undgå att
harmas över hennes grymhet och hårdhet mot den gamle moren, som
icke blott fanatiskt vidhåller sin tro, utan därtill verkligen högt älskar
sin dotter. Och när Cervantes i en av sina noveller berättar om en
ung spanjorska, som, trots det att hon fick sin uppfostran i England
och bland protestanter, likväl blev »kristen», d. v. s. katolik, så vittnar
ej heller detta om någon mera utpräglad allmänmänsklig vidsynthet.
Vad känslan angår, så strömmar det visserligen tårar i mängd vid
åtskilliga scener i några av Cervantes’ berättelser, och han låter läsaren
bli vittne till både svimningar och andra rörelseingredienser. Men
man har svårt för att tro på att författaren känner sig själv rörd vid
dylika tillfällen; i regel är det endast obligata effekter till uppbyggelse
för en estetiskt mindre bildad publik. Att Cervantes verkligen var
i besittning av äkta känsla och ävenså kunde lägga den i dagen,
därom vittna å andra sidan många ställen i hans böcker.
I Cervantes’ författarverksamhet finnes det även en period av
dramatisk alstring, men han hade icke någon lycka med sin
skådespelsdiktning, och hans talang låg helt säkert ej heller åt det hållet.
Några roande småfarser, »entremeses», samt tragedien »Numancia»
med ett från forntidens historia hämtat spansk-patriotiskt ämne äro
hans bästa arbeten för teatern.
* ’ * *
På skådespelets område var det en annan diktare, som fullständigt
slog Cervantes ur sadeln. Det var Lope de Vega (1562—1635). Denne
geniale, improvisatoriskt anlagde dramatiker representerade efter
vartannat flera olika sidor av den spanska andan: bohemen, den galante
och utsvävande kavaljern, den hedervärde borgaren och patriarkaliske
familjefadern, den rättrogne och trosivrande katolske prästen o. s. v.
Och detta var icke roller som han spelade, utan han var i själva verket
allt detta, om ock i varje egenskap endast för en tid. Här har man
otvivelaktigt skäl att tala om en intim beröring med folkets väsen.
Genom sporadiska studier i alla möjliga ämnen och genom
livserfarenheter i alla möjliga riktningar blev han just danad till att på ett liv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
