Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tendenser i andra europeiska litteraturer och väsentligen påverkad
av den romerska forntidspoesien, men fick i Spanien en säregen
karaktär av yppighet, högstämdhet, ja, stortalighet. I nyaste tid har man
mycket intresserat sig för Göngora, måhända därför att
smakriktningar, nära befryndade med hans, i våra dagar göra sig gällande.
Francisco de Quevedo var en av Göngoras motståndare, men
märkligt nog tillika understundom tämligen gongoristisk själv. I honom
har man åter en av de många personligheter inom den spanska
litteraturen och historien, vilkas levnad och livsgärning erbjuda en
rikedom av skiftande upplevelser. Han var född 1580, adelsman, en
utmärkt fäktare och idrottsman trots en haltande fot och svaga ögon.
Som politiker spelade han en ej obetydlig roll i Italien, där han — det
var i Venedig — sökte iscensätta en sammansvärjning; sedan
komplotten upptäckts, måste han förklädd fly ur landet. I Spanien
uppträdde han senare såsom författare till politiska broschyrer och
satirer, varvid han sällade sig till oppositionen mot Olivares’ ministär.
I sin opposition gick han till och med så långt, att han sökte hjälp från
kungen själv för att få den mäktige statsministern störtad. Detta
misslyckades emellertid, och Quevedo blev kastad i fängelse, där han
satt i fyra år. Härunder blev hans hälsa undergrävd, och efter sin
frigivning levde han icke länge; han dog 1645.
Quevedo är i första hand representant för spansk kvickhet, ja,
detta i så hög grad, att man plägat tillskriva honom alla möjliga
faderlösa vitsar. Hans temperament är snarare burleskt än fint, men man
kan i varje fall ej annat än finna nöje i de komiska överdrifterna och
fantastiska påhitten i hans s. k. »Drömsyner» och i hans picaro-roman
»Den store skälmen», som är en av de mest framstående i sitt slag.
Hans satir är riktad mot alla samhällsklasser och mot alla mänskliga
fel: gnidare, skenheliga, gamla grannlåtssjuka koketter,
skvallerkäringar, polisbetjänter som låta muta sig, pedanter, affekterade
poeter, inbilska fäktmästare, fattiga och högfärdiga adelsmän o. s. v. o. s. v.,
utan att dock hans avsikt särskilt kan sägas vara att svänga den
moraliska färlan, att gagna mer än att roa. Därför heter det också
hos Holberg som ett vittnesbörd om vilket anseende denne författare
åtnjöt:
»Naar Spanien röses skal, man den jo ikke nsevner,
Som skriver Lexica Og udaf Lserdom revner.
Man en Quevedo, skiont unyttig, nsevner fer,
Man Landets i£re en Cervantes nsevne tor.»
I Quevedos sinne bodde emellertid, särskilt under hans sista år,
mera allvar — för att icke säga svårmod — än hans muntra skrifter
låta förmoda. Han har till och med skrivit religiösa böcker, uppbyg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
