Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Menippos, av vilka den sistnämnde, han som uppkallats efter
den cyniske filosofen, bär sin trasiga kappa och sin stukade hatt med
ett ironiskt, världsföraktande leende i skägget, medan den andre, han
som fått fabeldiktarens namn, är en svårt medtagen picaro, i vilkens
grovskurna, sammanpressade drag med de tunga ögonlocken ännu
skönjes någon förmåga att, om det skulle gälla, taga ett nytt
nappatag med den usla världen.
När Velasquez ger sig i lag med den antika gudaskaran, kan man
just inte säga, att han känner sig riktigt hemmastadd. Hans Bacchus,
hans Apollo och hans Mars minna ej i någon synnerligt hög grad om
det grekiska skönhetsidealet. Även hans på skyarna tronande
madonna med helgonen ser, uppriktigt sagt, skäligen jordisk ut. Men
så har han i gengäld målat den ädlast mänskliga bild av den korsfäste
Frälsaren, som väl överhuvud existerar; den är gripande i sin enkelhet
och sitt manliga allvar, den visar ej något känslopjunk, och den
utmärker sig för en utomordentligt skickligt genomförd formbehandling.
Vad som i det hela taget är betecknande för Velasquez är hans ärliga
verklighetstrohet, hans klart och säkert uppfattande blick samt hans
sunda, lätta, understundom förbluffande snabba penselföring. Och
allt detta gäller både när han målar människogestalter och de
landskap ur spansk natur, vilka han ibland med raska drag placerar som
bakgrund på sina enkelporträtt eller på sina flera figurer omfattande
kompositioner.
Rätt långt innan Velasquez framträdde i sin fulla kraft och
mogenhet hade en till sin art från honom vida skild målare slutat sitt liv
och sin gärning. »El Greco» — greken — så kallade man gemenligen den
från Venedig inkomne Domenico Theotocopuli. Han lär ha varit född
på Kreta 1548, och man har också velat i hans verk spåra reminiscenser
från bysantinsk konst. Han hade studerat målarkonsten hos Tizian
och Tintoretto i Venedig, och redan här vann han, ännu en ung man,
ett ansett namn som konstnär. År 1575 kallades han till Spanien för
att utföra en beställning. Han slog sig ned i Toledo, och från att
tidigare helt och fullt hava följt den venetianska skolans smakriktning
utvecklade han sig i nämnda stad till en högst originell konstnär; ja,
han blev formligen enastående i sin konst.
Man har velat göra gällande, att Theotocopuli, som var en i hög
grad självmedveten och stolt natur, kände sig som en främling i
Spanien, trots det att han stannade där — med ständig bostad i Toledo —
ända till sin död 1614, och att han var föremål för fiendskap och
förföljelse. Detta motsvarar dock icke verkliga förhållandet.
Visserligen var Filip II icke nöjd med de målningar han utförde åt honom,
men för övrigt fick konstnären under hela sitt liv mottaga rikligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
